Kulturarv före kristendomen Del 2

Fenrisulven, Drakögat, halskrage, månprästinna, Halstatt, ormhalsring, Sigurdsristning, guldbrakteat, Pegasus, Solhjort, guldhorn, Eddagud, handtag, Germanien, Regndraken, Tjatse

Att binda Tiden

I Egypten och Mellanöstern var dessa ritual i bruk där kampen symboliserade naturmakternas i slutet av växtsäsongen med hetta och torka och då dessutom människan som "dödade" skörden vid rätt tidspunkt. I Norden har vi istället käringveckan och åskan men icke så kraftiga makter som i söder åtminstone i våra dagar. Det är före skördetiden och vi har Ägirs gille och skördefest. Även året dog vid Ramadan och allt förläggs då till trakterna där Vintergatan korsar solbanan vid Skytten i vissa kulturer förbinder man denna del av Vattenvägen/ Mjölkgatan med död. Kanske finska Tuonelas svan slår sig ned här?

Den mest dramatiska nordiska myten antyds med Fenrisulven den tidigare Rahu vars funktion vi måste känna till för att kunna förstå. Annars blir det bara ett kuriöst fragment om att man band den med ting som icke finns i sinnevärlden. Gleipne av sex saker: kattens buller, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott. I klartext är det en omskrivning att man binder den med ord. Samtidigt får vi då vår äldsta manliga gud Tyr som var så korkad att han satte sin hand i odjuret gap. … typisk bondepraxis är att när Tyr en gång lärt vad smärta är duger han till domare. Eftersom han mist svärdsarmen kan han inta avgöra frågor med svärdet

Vi ser att hettitiska konstnären har fått till en organisk drake som skulle passa i Jurasic Park. Den tidiga sumeriska konsten brukade sätta samman abstrakta varelser av bitar som skulle illustrera själva idéen såsom Getfisken och Lejonörnen. Den nordiska fantasin är begränsad och utmynnar ofta i naiva framställningar och därför ser vi då att man använder det värsta man viste en varg som odjur. Mentaliteten är lite klurig och man förhandlar och lurar hellre än man strider. Det är ju sen ochså frågan om en symbolhandling som dramatiseras en aning för att man ska komma ihåg. Sen berodde det förstås på hur berättaren fick till det. Se Tyr och Fenrisulven

Hjälten Teshub motsvarar grekernas Zeus och de flesta kulturerna hade en stormgud som idol. Här är det förmodligen Hercules på himlavalvet som finns rakt nedanför Drakens huvud. Med god fantasi ser vi att han strider med draken. Resten av ormkroppen ligger runt Nordpolen. Huvudet och Svansen används som fixstjärna för månens stigande och fallande noder.

Ursprungligen var det månhunden Rahu och kanske sumerernas Kiel som icke alls framställs som ett odjur. Den lever i högsta välmående bland Indiens brahminer i dag som menar den fick löss när astronauterna var på månen. Ett verkligt språng i fantasin som animerar astronomin som hund som både binder månen och är en stjärnbild. Man är intresserad av månvarvet då månen passerar hunden (Skyttens stjärnbild) I Indien behandlas Rahu som stjärnbild och likaså svansen som kallas Ketu

Evenstorps och Högsbyns hällbilder ska dateras till hällkisttid. De myter vi känner om Tyr tycks vara en senare innovation även om det ursprungligen är Tyr/ Tjur/ Oxens stjärnbild som blev fixstjärna för vårdagjämningen under fjärde årtusendet. Det var orsaken till dess starka ställning i symboliken under en stor del av forntiden. Hornen kom att i sig betyda "vårdagjämning" och de förekom även i Rom. Romarnas kalender hade faktiskt p.g.a. precessionen sackat från Tjurens/ Oxens tid med två stjärntecken när man gjorde vår nuvarande tideräkning.

Här är det på sin plats att framhålla hettiterna som en kulturbrygga till Europa. Deras kultur började blomstra efter vår hällkisttid ca 2000 BC. Runt 1600 BC kom man så långt att man erövrade Babylonien och nådde även fram till joniska kusten i västra Anatolien. Överklassen brukar tjusas av makt och den senaste stora ledaren hamnar i fokus. Därför är det naturligt att Europa via huvudleden Donau fick nya intryck men nordborna använde även de östra floderna. De hittiska städerna var icke stora och påminner närmast om en keltisk oppida. För Europa var det en lämplig modell för de första städerna / marknadsplatserna med skyddade lager.

Vi får uppfattningen att överklassen såg sig ha alla friheter nedanför RA-symbolen på pelarens topp. Mittpartiet varierar mycket och kan istället vara en dubbelyxa eller dubbelyxa plus ledarsymbol eller bara ledarsymbolen. Observera att han bär sumerisk fårskinnskjol det är ofta så i symboliken att man håller fast vid gamla prylar för att bevara bandet bakåt. Symbolen är en oval med korsande streck och påminner om nordisk fotspåret som kan tolkas ledare men används i synonyma sammanhang bl.a. för solen. Den hettiska ledaren var solens son … liksom du och jag! Vi ska se noga på våra nordiska symboler som liknar fotspår där en del är streckade på mitten och kan betyda ledare, sol, tid, halvår, början m.fl. Men fötter och fotpar kan också symbolisera land och man får se tull kontexten vid varje tillfälle. Men vi har fått ett tips om tolkningen.

Den hettitiska ledaren var i princip valt av överklassen och främsta uppgiften var att leda ritualet så man kan kalla honom prästkung och springpojke. Vi kan se en överklass av 2 + 2 klasser med ett fåtal överledare och de stora klasserna av lokala ledare, handelsmän och hantverkare. Det motsvarar angelskandinaviska kungar och jarlar plus tegn/ fartegn och karlar vilka alla bildar klassen "frimän" som ett kollektiv vid sidan om bondekollektivet.

Vi har bara fragment i Eddan om Tyr som hjälte, men man kan nog säga att det är ett tidig motiv St. Göran och Draken. Det finns förmodligen dold i Beowulf som dennes strid mot Grendel. Det är ett motiv på en högre aristokratisk nivå långt från den enkla symboliken för jordbruket. Vid sidan om tideräkningen blev Draken, Ulven, Grendel metaforer för verkliga och inbillade fiender och det var ett bekväm kodspråk att använda när gäster kom in i ringen … Senare använde kristendomen motiv som havsörnen tar fisken, lejonet tar bytet, hjälten och draken osv. i samma syfte

Uttolkarna av eposet Beowulf får besvär med gränsen mellan fantasi och verklighet när man gör Beowulf till en verklig person som slås mot ett diktat vidunder och själv dödas av en diktad drake. Det är möjligt att det är metaforer men man ska nog vara försiktig med att använda Beowulfs värld som en beskrivning av den verkliga. Säkert är detta långt från vanliga människors värld. Ett symptom är att under Beowulf-tid fanns kanske knappt mer än 30 hallar inom hela angloskandinaviska världen. Vanligt folk brukar inte ha tid att sitta och dricka mjöd, där den ineffektiva tiden med bakrus kanske är än mer koststam. Att ta överklassens värld till intäkt för hela kulturen vid denna tid är magstarkt.

Vanligt folk har en begränsad fantasi och har svårt att se drakar. Drakdödarmyten med Sigurd och Fafner levde kvar i stavkyrkorna Hyllestad, Setesdal och Austad, Telemarken så sent som på 1200-talet. Dessa är dock nedlagda men Hyllesdals dörrstolpar finns på Historisk Museum i Oslo. Sigurdsristningen på Ramsundsberget är något äldre och den har direkt hänvisning till kalendersymboliken med månens nod och den gamla Tyr-myten även om Sigurdsmotiven är dominerande

En smal överklass bar på en urgammal astrometodik och dess ikoner levde som dekorationer långt fram i tiden, fast man kanske icke alltid viste vad dem ursprungliga betydelsen var. Så ser man ofta huvud av ulv, örn, galt samt häst, orm, drake som dekoration på munderingar som bevarad tradition

Månprästinna ledare av säsongen

Vi behöver denna jämförelse med hettitiska feodalklassens AEDICULA för att kunna se de europeiska och nordiska proportionerna. Valcamonicas bild visar oss i sin enkelhet jordbrukets krav på organisation. I mitten finns en ingärdad åker under Månhunden och Solen. Yxorna visar att man måste vara beredd att försvara åkern mot fyrbenta och tvåbenta. Plogen och dolkarna är av en typ vi ser i Egypten och jag kallar den Isis-dolken som förmodligen symboliserar inträngande i jorden.

.

Förmodligen var sumererna först med att civilisera genom att locka folket med i processioner och tåg att arbeta för en gemensam sak. Detta hyperintelligenta folk viste att det var för dyrt att tvinga folk, men att locka med underhållning och prakt där en del fick tillfälle att vara med i helheten. Människan är naturligt anarkist och vill vara jämlik. Detta gäller också överklassen där vi skymtar att man krävde att ledaren skulle var jämbördig så att ingen hade nån över sig. Det är svårt att tro på hierarkier i nordisk kulturmiljö före våra enväldiga kungar som av och till lycklades dominera under medeltiden. Det krävs en viss storlek på befolkningen innan det fungerar med en Allan.

Utan tvivel är mångudinnan vår äldsta symbol för fruktbarheten genom att även symbolisera vattnets kretslopp. Hon finns som "Den nakna med månhorn" i Lascauxgrottan. Den rituella versionen kom redan med de tidigaste odlarna och deras "gå-i-jord"-ritual. Hällkisttidens nakna gudinnan var egentligen samma men ritualet ändrades förmodligen till ett rituellt bad. I Voluspa finns fragment som kan tolkas som inspiration från sumer-babyloniska Enuma Elish ett poem som reciterades under ett par tusen under Akitufestivalen vid vårdagjämningen.

Metallåldern medförde kulturspridning över hela norra Europa. En del prylar bar med sig myter och instruktioner man tog upp efter eget tycke. Inom Norden innebar det också en viss likriktning där olika folk/ folkland skaffade sig liknande prylar men kanske hade sin egen tolkning. Det var en process över mer än 1000 år. Vissa prylar såsom halsringen och kvinnokragen stod sig än längre t.o.m. guldåldern ca 500 AD. Därmed icke sagt att alla följde samma mönster och man kan anta att det ofta var vissa släkter som la ned mer arbete/ resurser än andra. Men om man har ett stort fynd är det omöjligt att avgöra om det var samfälligheten som skaffade prylarna eller nån herreman.

Vi får fel uppfattning genom museerna ärgade bronslämningar. Vi ska föreställa oss hur det var när de var nya och guldglänsande… jag minns min första skattjakt som gick till ett skatbo i en stor hagtorn på åkern. Man känner icke taggarna när man har ett mål. Jag hade hört att skatan är tjuvaktig och samlar på guld. Stor besvikelse när det bara fanns en tesked och sånt "silverpappar" vi som yngre samlade i dikena från tomma cigarettpaket. Det var icke intressant längre ... Många fågelarter försöker imponera på sin brud genom att pynta boet. I detta fall har nån sagt att skatan vill skrämma bot äggrövare med något blänkande.

Människans effektsökeri har egentligen samma mönster att imponera eller i annat fall skrämma iväg de oönskade vilket gäller i synnerhet männens utstyr, medan kvinnorna förmodligen har ett sjå att välja mellan tupparna. Man får en känsla av våra tider krigiska män i allt för stor grad förlitar sig på bufflighet. Förfäderna hade insett att det var billigare att lura alla med i paraden.

En del Arkeologer menar att folk bytte gudomar som man byter skjorta och att bronsålder och järnålder innebar nya gudar/ gudinnor. Det fungerar ju icke på det sättet vilket vi kan följa i de kända kulturerna bundenhet till traditionerna. Guldåldern var en fortsättning på bronsålderns rituella prylar plus några nymodigheter. Man ser ett basinnehåll som täcker kalender och naturbrukets fruktbarhet och det är i stort oförändrat genom tiderna.

Man ser en gradvis ändring från kvinnliga till manliga idoler och urbaniseringen innebär att relationerna blir viktigare än näringarna. Från Bibeln känner vi tills striden mellan den abstrakta osynliga patriarkaliska guden och kvinnornas Ashera som sen urminnes stod för fruktbarhet och naturbruk som det jordnära

Yngre bronsåldern var en tid med många besök från eller till Medelhavet, Karthago och kanske från Halstatt. Halstattidens blomning var mellan 800 och 400 BC och det är väl något av en olöst fråga. Vi vet att ända från början importerade man bronser från Mellaneuropa men förmodligen också salt från saltgruvorna. Halstatt var aldrig något stort samhälle men handeln var omfattande. Den efterföljdes av Las Tene. På våra hällar har vi många behornade män med Halstattsvärd eller i praktiken vi ser en vinge i ändan av svärdsslidan som dokumenterats med fynd. Sen är det frågan om alla ristningar vittnar om deras besök eller om våra seglare kommit hem och berättat om de behornade

Att man funnit statyetter man kan känna igen som Medelhavet gudinnor i vår hällristningar är icke ensbetydande med att man verkligen kopierat och dyrkat dem. Om man använt dem är det sannolikt att man gett dem nordiska namn. En del av forntidens import användes aldrig och har oftast begravt med ägaren. Det betyder att det var personlig import och icke nödvändigtvis något som påverkade kollektivet. Det är en annan sak med depåfynden som säkerligen hört till ett kollektiv. Vi får vara öppna för olika traditioner sett till helheten Norden.

Det är en helt annan sak med bruket av halsringar/ -kragar som fortsatte fram till runt 500 AD medan bruket av hästekipage fortsatte nästan till vår tid. I min barndom körde vårbruden runt och tiggde till boet på samma sätt som skedde vid bondbröllop. Därmed sagt att man tog till sig det som passade in i bondesamhället och vi kan notera att det finns en kontinuitet över den fyndfattiga delen av järnåldern.

Fruktbarhetens cykel med sådd och skörd var ensartad för de flesta växter och förstås i alla kulturer. Under sista årtusendet tillkom hirs, råg, havre och kanske andra växter. Endast rågen var speciell om man odlade den i svedjebruk. Det krävde ett helt annat ritual och kanske man hade skild gudinna och myt för det, men i såfall känner vi inte igen den från fragmenten.

Den nya metallurgin gjorde det mer allmänt att söka Jordmoderns sköte efter Barnet. Vi ser den symboliken när man letade koppar, men det blev inte så mycket av det i Norden. Men man kunne icke längre tillverka smycken enkelt genom gjutning. Järnamuletterna visar hur svårt det var att få till det, men med tiden klarade man av att tillverka exempelvis praktyxor med inlägg av silver

Bilden visar att den urgamla Mångudinnan levde i högst välmåga under guldåldern och var så viktig att ledaren bar hennes symbol. Egentligen lever hon än eftersom även vår kyrka bestämmer årsritualet eftervårdagjämningens måne och myten/ ritualet är en avspegling av Dumuzi och Osiris färd till Underjorden med påföljande uppstigande. Inanna, nymånen gjorde det första gången i Sumer.

Ormmotivet

Herden säger:

Den Nakna Inanna säger:

Man kan ju jämföra med det kristna motivet "Adam, Eva och Ormen" eller varför inte med "Yggdrasil och Nidhögg". Kristendomen är i regel dubbeltydig i fråga om det sumeriska arvet. Dels vill man som konkurrerande religion fördöma allt, dels vill man ta till sig det finurliga och nyttiga. Därtill missförstår de tempelbaserade profeterna och skribenterna den naturbaserade världsordningen som en del föraktar. Som ovan är den sumeriska versionen en rationell abstrahering av fertilitet och kärlek.

Man glömmer lätt att Inanna är en animering av nymånen, regnet och fruktbarheten. I folk sinnen blir hon en person att ta efter i de sumeriska sångerna och hennes stad är Uruk. Då var Ormen fortfarande symbol för Underjordens livmoder och på grekiska kallas den Hydran, medan man kallar den kvinnliga Pyton. Ormen utsattes för en omvandling av oförstående tempel och stadsbor som icke viste nånting om naturbruk. Eftersom den antogs vara i Underjorden och Underjorden var en ond plats blev ormen symbol för ondskan … I nordisk version förekommer Ormen som likätare och det är den ju också som en naturlig process. Nordisk insikt är att förstå att naturen behöver såväl uppbyggande som nedbrytande krafter för att allt ska fungera

Samma gällde dens himmelska motsvarig Regnormen/ Regndraken som i Indus betydde fruktbarhet men blev ett ont ting. Den som upplevt veckors ihållande monsunregn kan kanske hålla med att det finns något ont med regn, men utan det ingen fruktbarhet. Regndraken deltar fortfarande i karnevaler i Ostasien. De kinesiska byggherrarna lämmar rum mellan skyskraporna för att Regndraken skal kunna flyga emellan. Andemeningen är att molnens fukt ska flyga förbi utan att tränga in i allt för kompakta stadsbyggnader.

Flyttar vi fram till mitten av andra årtusendet och handelsstaden Ugarit vid syriska kusten ser vi att stadsfolket/ prästerskapet inte begrep sig på sådan symbolik. Israeliterna tog efter mycket av det som skrevs i Ugarit. Vi ser början till det hat mot fruktbarheten vi senare finner i Bibeln. Här en besvärjelse mot något okänt ont som hotade Urtenu nämnd i sista raden. Skorpionen var ursprungligen skördegumman som dödade/ skördade:

Min hjärna hjälper mig att vakna om mornarna för att förhindra syrebrist när jag ligger fel. Ett av knepen är att den frambringar hallucinationer. Den kan väcka mig med att jag "hör" att det knackar på dörren och då är jag nästan uppe som skottet. Ett tag höll den på med ett kraftigt hundskall i örat ... irriterande faktiskt. En gång sjönk jag förmodligen in i drömmen och var ute på promenad när plötsligt en stor långhårig grön Drake hoppade ut ur snåret ... klarvaken förstås och funderade på varför är den grön, har aldrig sett förut? Med detta sagt att människan har en beredskap att hitta på i nödfall, liksom att hjärnan söker alltid efter nån förklaring och helst logisk.

Det finns hundratals slutsatser och attribut om "ormen" där man i vanlig ordning blandar ihop. Samtidigt förenklar man och talar om en enda orm, men ger den en massa synonyma betydelser. Man har egentligen skapat en ny orm som av de flesta trosriktningar åtminstone ses som ett farligt ting rakt motsatt den ursprungliga positiva ormen. I förlängningen blir fruktbarheten syndig och man gör statyer där ormen kommer ur livmodern och det ser icke trevligt ut. Kontakten med verkligheten försvinner och det blir bara abrahollydyk-duk. Avsikten är förstås att de kunniga ska kunna tämja de okunniga och göra dem huvudlösa. … Oden tillskrivs runt 60 attribut och känningar och ofta motstridande. Det är Tidens skribenter som har lagt till egna versioner så det blir en otrolig soppa. Det är så mytomaner fungerar.

Vi får också nämna den långsamma processen mellan ritualastronomi som under sista årtusendet blev astrologi i städer och tempel eftersom de var långt från verkligheten. Folk trodde att stjärnorna kunne berätta öden liksom att jordbrukets kalender stämde rätt väl för odlingen. Kristendomen var också en långsam process där en del munkar gjorde horoskop åt allehanda potentater och kyrkan följde egentligen ritualkalendern. I våra dagar är det begränsat till att bestämma ritualårets början efter vårdagjämning och månen medan stjärnbilderna är oväsentliga.

I kristen symbolik fanns dock de gamla stjärnbilderna många hundra år. Fyra symboler finns i besvärjelser och böner kända från 400-talet. Biskop Orientus av Auch använde liknande verser i sin dikt Firmamentets källor. I vers 7 Serpens, Aries, Leo, Vermis eller på svenska Serpens (är ormen Opiuchos/ ormbäraren bär och symbol för den samlade skörden), Väduren, Lejonet, Ormen (Vattenormen man odlar i) vilka är rent astronomiska symboler. I dikten Alma chorus domini finns en rad med Janua, Virgo, Virtus, Sapientia, Verbum fritt översatt Början, Jungfru, Mannen, Insikten, Förkunnelsen och mässad på latin var den menad att få folk att förstummas och genast ansluta sig till de kristna. Sådana ramsor användes förmodligen som stöd för minnet men låter oss ana bakgrunden att man ville följa ritualåret och därmed vara nära sin menighet

På hällar och i annan nordisk symbolik används ormen som icon/ symbol för en enhet rumtid/ eller något som är en process under en viss tid. Exempel är Tiden med halvår, kvartal, tredingar, skarvbiten vid Ramadan och sen har vi då fruktbarheten med livmodern inklusive havandeskapet. På himlavalvet har vi då Vattenormen men också den orm som Ormbäraren bär. Den uppmärksammas sällan men den symboliserar skörden som har utsträckning eftersom den ska räcka till nästa skörd. Draken på himlavalvet har använts fram till våra dagar för månens noder.

Som sagt redan de första stadsborna som icke var insatta i symboliken missbrukade och skapade egna förklaringar. Profeterna och de judiska skribenterna lånade från Ugarit, men uppfann även egna förklaringar i syfte att skilja sig från andra folk i området. På den vägen har den kristna ormen blivit en symbol för ondskan som man säger. I sig är det en ytterst ytlig analys och definition eftersom ondska äger icke existens. Däremot kan man tillskriva vissa handlingar att de förorsakar ont för somliga … och ibland tjänar andra på det.

Draken med stjärnbild på himlavalvet beskrivs än som drake och än orm - begripligt eftersom man tecknar en orm när man gör en linje från stjärna till stjärna. En livlig fantasi broderar ut en Drake. Numera älskar religioner och även politiker att utmåla sina fiender som en Drake eller nån annan uppfinning utan minsta substans och existens i verkligheten. Det blir som att bolla med luftbubblor, men en del människor går på vilka vackra ord som helst. De får skylla sig själva om de blir lurade.

I Egyptens symbolik finns flera ormar där Apophis motsvarar Vattenormen och presenteras ibland med växtsäsongens idoler. En behornad orm finns i Egypten, men jag är inte säker på om det är samma som finns på ett par av våra hällar och även på nordamerikanska hällar där den säkerligen är Ormen/ Vattenormen. Den stigande kobran Ureus är ofta förbisedd, men den symboliserar "uppstigande" i allehanda sammanhang

Nästa bild är mer 1 - 2 tusen år yngre från Sumerrenäsansen under sista årtusendet då vi ser ormar på många håll

Denna ormhalsring tas som exempel på klenare ringar med ormhuvud. Ormhuvudet finns även på enkla eller flervarviga armringar kanske lämpliga för prästinnan vid Vårfruritualet och sådden. Här antas att dess lättare och tunnare ringar burits av kvinnor. De kompletteras ofta av armringar i samma stil. Fynden har gjorts för sig och tillsammans med halskragarna kan man kanske dra slutsatsen att på vissa orter hade man en kvinnlig ritualledare.

Denna typ var spridd över hela Norden där jag antecknat från Sverige Bunkeflo och Stenestad Skåne; Söderåkra Småland; Heinum plus tre från Gotland samt ett par i Västergötland och en från Varpelev, Stevns Själland.

I den större versionen syns tvärränderna tydligt nära båda ändorna. Därför kanske man ska se dem som maskhuvuden och att dagmasken symboliserar underjordens fruktbarhet. Det är då en tidig version av Vattenormen som abstraktion för odlingsperioden. Dekorationen gäller äldre bronsålderns halsringar och armringar. Efter ca. 1000 BC börjar man göra ett långsmalt huvud i ändan av halsringarna och det växer till en oval platta under yngre bronsåldern

Ormen är en dynamisk rumtidsbild som visar en period av verksamhet dvs. utsträckning i tiden och visar helhetstänkandet. Egentligen är det ingen större skillnad i att symboliserar halvår och andra tidsrymder på detta sätt även om man oftast använder skeppet för kortare definierade perioder. Ibland kan man räkna "bemanningsstreck" som dagar. Ursprungligen räknade man månårets 12 månader plus elva dagar för att det skulle gå jämt upp med solåret.

Runstenarna har ofta en eller två ormar som symboliserar livet och två kanske symboliserar livskampen mellan uppbyggande och nedbrytande krafter såsom sommar och vinter. Det är inte stor skillnad i betydelsen hos de två halvårsormarna man använde för kalendern.

I vår krigsfixerade tid ser de flesta ser nog mest på fragmenten av den förkortade smeden Regin och Sigurd med fingret i munnen när han lär sig fågelsången. Man känner igen Yggdrasil medan Himmelshästen är i det närmaste okänd för Eddatolkare.

Solhästen och Solhjorten

Solhästen Pegasus flyger på klippa i Indien och finns i symbolismen på många håll under sista och första årtusendet AD. Stjärnbilden är större än den normala för 2200 år så vi lever egentligen i den fortfarande fast vi räknar Fisken nedanför som den officiella. Det finns feniciska stelar som visar att man hade Valfisken som en av fyra i kvadranten. Den borde ha tillkommit ungefär samtidigt som Egypten gjorde sin kalenderjustering 1159 BC.

Det roligaste exemplet på att Hästen kom till Norden finns i Leirfald vid Trondheim. Dels som små ristningar, dels som hästidoler och en tidsros på Trondheims Museum. Gravfynden har daterats till ca 800 BC.

De normala brakteaterna har man oftast hittat i kvinnogravar. Man får uppfattningen att "guldet" var ligans/ kollektivets egendom varav lokala ledaren gjorde en halsring. Han kunne tilldela ryttaren en belöning och att husfrun sen fick den. Vi känner från Beowulf att hjälten hämtade hem bytet och gav till Husfrun som sen gav en armring belöning åt hjälten. Det finns dock icke fynd av armringar i mängd som skulle kunna bekräfta. Däremot finn närmare 600 fynd av romerska fingerringar som kanske getts som belöning av romerska befälhavare enligt liknande sed om belöning av befälhavaren.

Illustrationen med Hästen är vårritualet där Pegasus är fixstjärna och kan ha kommit så tidigt som med fenicier och Karthagos Häst eller då östra vägen från Armenien Vi ser Pegasus på grekiska mynt och det är förstås vårdagjämningen som infaller i denna stjärnbild. Vi har ingen vårmyt egentligen och bara fragment i Voluspa. Vi kan sen lägga till Fenrisulven för början av andra halvåret medan Månritualet börjar säsongen men inget sparat om dess natur. Egentligen hör serien med "ormgropen" till vårritual och samma gäller en del av brakteaterna med person/ personer.

Det är självinlysande att det fanns en "överklass" som hade makten att resa genom Europa och som kunne finansiera resorna med handel. En del blev sen legionärer i Rom varav de förnämsta bildade ett kavalleri som åtminstone en tid var palatsgarde i Rom. Det innebar förstås en kontinuerlig rörelse mellan Norden och Rom. Sen följer slutsatserna förstås att dessa skapade runorna varav en stor mängd kan kopplas till platser vi vet de uppehållit sig åtminstone en tid. Det är naturligt att de tjänade guldet till brakteater och halsringar mm. där över 60 kilo är känt hittills.

Vissa arkeologer vill icke se det uppenbara att vi med rätt stor sannolikhet vet vilka arketyper/ idoler överklassen hade och de flesta var jordbrukare likt annat folk. Redan har nämnts idolen för bestämmande av vårdagjämning var Pegasus och för att binda månåret i augusti = Lugnasad var Fenrisulven och Tyr. Detta gäller under järnåldern och med annan version tidigare. Sedan har vi Ormen i alla ormgropsbrakteater den symboliserar växtsäsongen och Nymånen är regnet och fruktbarheten. Halvmånar finns på många halsringar och även på de tidigaste mynten i Danmark … och sen då att kyrkan följer den urgamla seden att bind kyrkoåret till första fullmåne efter vårdagjämning förstås. Påsk- pingstritualet på minner i högsta grad om det hedna ritualåret där tiden mellan dessa 40-dagar förmodligen ursprungligen bygger på mognadstiden för en viss vetesort i Sumer.

Liksom de tidiga bildstenarnas innehåll av få iconer såsom ormar, spiraler tre- eller fyrdelat år, hästar, Fenris. Allt detta uttrycker en konformism och ett inrutat samhälle. Noblessen var som öar i bondesamhället dvs. ornum/ birke och organiserade årsritualet och det var kanske lite olika på olika håll. Man kan jämföra organisationen med att vi skriver uppsats om ett omfattande ämne och börjar sätta upp stolpar/ rubriker i logisk ordning. För minnets skuld behöver man bara minnas rubrikerna. Man kan gravera dem i en brakteat eller på urgammalt vis skära in symboler på sin stav.

Man ska icke göra det svårare än det är och vist vet mycket om den andliga överbyggnaden hos överklassen. Sannolikt följde allmogen detta i väsentliga delar som vi känner till från känt tid att medelklassen efterapar överklassen. Därmed icke sagt att det var likadant överallt och vi kan bara binda slutsatser till orter med fynd och en verklig kontext.

I Frisien, Angeln och södra Norden hade man ofta en Hjort istället för hästen. Det uttrycker att ledaren var årman och ritualledare dvs. lokalt exempelvis tegn eller fartegn. Men snart nog utvecklades de nordisk motiven där ormgropen är representerad med 32 % och brakteaterna totalt väger kanske runt 5 kilo. Sen finns runt 20 kilo obearbetat guld. Tyngsta bearbetade gruppen är närmare 40 keltiska halsringar mer än 12 kilo.

För min del ser jag att några Eddagudar infördes från Västeuropa och icke från Rom. De kan oftast klassas som barnsagor som är menlösa när det gäller ett odlarsamhäller. Trots allt har många av sagorna nedtecknats så sent som från och med 1100-talet och framåt med växande kristen självcensur och påverkan. Odin framställs oftast som en kristen Moses och det är som ett skämt att man tilldelar honom mer än 60 namn/ attribut/ känningar. Odin/ Woden, Frigga, Frej, Tor var gamla keltiska gudar med frisiska namn och de nya myterna var det gemensamma arvet från folkvandringstiden. Men överklassen fick hålla sig på sina birken/ ornum medan bondelagrummet hade sitt ting och det är nog icke romerskt. Det är frågan om var man lägger tyngdpunkten.

Tecknaren håller distans till ämnet och uttrycker kanske lite humor. Annars brukar det vara så att gravallvaret råder så snart det blir frågan om dessa saker. Många av världsordningens begrepp är ju abstrakta storheter man bara kan avbilda genom att använda något känt. Det skiljer sig från romerska kulturen där man skapade gudar för de flesta moraliska begrepp.

Detta avsnitt handlar ju om "Hästen Tidsålder" i hela gamla världen. Hästen blev överklassens vän och för en tid fartvidunder som gjorde det möjligt att röra sig över stora ytor. Rytteriet har fram till våra dagar varit en fråga för överklassen och storbönderna på de flesta håll i världen. Det var naturligt att sätta ledaren på hästen och allt runt om är kommentarer och fördjupning av viktiga samhällsbegrepp.

Såväl Rom som Norden tog intryck av partherna i norra Irak. Vi finner 16 brakteater som kopierar "örnhjälmen" dvs. solörnen i hjälmen. I samma presentation ser vi ofta två olika fåglar, vilket talar för att de såkallade Odins korpar ursprungligen var korp och örn vilket passar bättre i symboliken. Mithraskulten var för eliten av ryttare och vi har också fynd av en mask, eftersom man enligt gammal sed icke kunne möta underjorden utan mask.

Parthernas taktik var att skrämma och göra skenanfall och därtill var man tränad att skjuta åt alla håll på hästrygg. De nordiska enheterna var lätta kavalleriet som försökte att skrämma genom att åka i kil mot fronten och yla det värsta. Dessutom ska de enligt ryktet ha haft bar överkropp vilket visade mod samtidigt som de spred ryktet om sin vildhet. Det satte sig hos romerska damer och sentida kätterjagare. … på brakteater har de ofta "vilt flygande hår" En del är förstås rykten och romare och historiker fram till vår tid har gärna bevarat dessa rykten.

Eftersom denna essä tillkom delvis i polemik mot de som är "romerska" i våra dagar följer här några stycken om andra parametrar som icke syns direkt i hällristningar och annat arkeologisk material

Lagarna en fråga om kultur

Länge trodde jag att bröllopsscenen icke kan missförstås när en ceremonimästare viger ett par som är sammanbundna med ett kläde. Men sen kom SVT:s sajt Stenristarna där tolkarna roterar paret ett kvarts varv och får till att det är ett samlag. De glömmer då mannen med yxan, annars skulle de kanske sett det som en trekant alternativt en förgrymmad tredje part som slår ihjäl paret. Tänka sig vad konspirativ fantasi kan få till -;)

Tolkarna saknar en vetenskaplig attityd och en grundläggande kunskap om vad våra hällristningar är. Den bärande parten är att man tecknat/ skissat sina rituallagar och regler för samhället och det får vi ha som grundläggande referens närhelst vi tolkar en ristning. Det räcker icke att man ser på tre eller fyra hällristningar i Bohuslän, utan man måste se helheten.

Egentligen menar de då den speciella disciplinen "processrätt" som ger försvarsadvokater multo arvoden. Förmodligen påverkades nordisk processrätt mer av Paris eftersom enligt Arnold av Lübeck danskarna studerade där och senare även svenskar såsom biskop Brynolf. Men som alltid börjar jag hellre från början och söker se en utveckling efter behoven i det lokala samhäll man för tillfället studera … allt enligt Einstein speciella teori om relative fält där fakta ska knytas till sin kontext.

Arbetet med essän om lagar fick mig att inse att mycket av vad som skrivs om hällristningar och forntidens samhälle bygger på primitiv, amatörmässig vetenskap utan systematik och objektiva ramar. Det skiljer sig från de fysiska vetenskaperna med dessa allehanda mätmetoder och klara referenser. Dessa såkallade historiska vetenskaper är rätt unga där Baltzer verkade med dokumentering av hällristningar i förra sekelskiftet och man kan väl säga att arbetet är icke slutfört. Generellt använder historiker och idéanalytiker vår tids referensramar och kanske med inslag av pseudovärderingar och partiska färgningar.

Grovt sagt vill historikerna bara arbeta med texter och fragment på ett språk man förstår förrän man börjar forska i lagar och annat. Då kommer man bara runt 1500 år bakåt i germanska världen. Vi får förstås definiera begreppet lag = samling bindande hävdvunna regler i ett samhälle. Svårigheten kommer i vår tid när vi går till forntida perioder utan svart på vitt skrivna lagar. I vetenskaplig mening bör begreppet förstås vara tillämpliga på alla typer av samhällen där sedvana eller publicerad lag anger spelreglerna för människor inom samhället. Vi måste förstå metaforer och bildspråk.

Vi måste skapa flera kategorier där vi kan kalla den första naturbruket där vi icke kan bevisa system för civilisering av människan. I våra dagar är jordbruket minutiösts definierat i lagar, medan fabriksportarna ofta stänger för insyn. Men i forntiden fanns förstås någon ordning för året och för att bevara kunskap. I naturbruket för 15000 år sen gällde reglerna säkerligen årsplanen såväl som metoderna att skaffa föda. Våra dagar bönder känner kanske igen sig eftersom deras verksamhet är omgärdat av allehanda regler plus de gamla ned ärvda erfarenheterna av hur jorden ska skötas.

Vi förbinder civilisation med nån form av koncentration av människor till en plats och kanske med central helgedom. De äldsta kända tempel i dag finns i Nevalli Core och Gobekli Tepe, Kurdistan där jordbruket uppstod för mer än 10000 år sen efter vad vi vet i dag. Jordbruket kräver strax mera regler än ren naturskörd eftersom flera parter är inblandade. Vi får anta att länge fanns områden med organisation och andra med "fria" naturbrukare. I sent skede kommer det insprängda feodala kollektivet av stormän vilka tog över samhällsförvaltningen. Där är vi nu med fabrikerna som "skyddade verkstäder" .

De äldsta "civiliserade" lagarna var kanoniska gudsdomar vilka förstås var formulerade av "de äldres råd" eftersom gudar är dåliga på att skriva och göra något praktiskt får man väl säga. Kloka gummor och gubbar funderade ut hur det var bäst att göra och Uppfinningens Moder kommer kanske från Elam/ Sumer för mer än 7000 år sen där kvinnan uppfann mycket i civilisationens början.

Vi ser att Inanna får med sig mätsticka och måttsnöre för att mäta upp åkrarna och hon är första - plöjare i Uruk … Vi använde också stång och rep fram till decimalsystemet införde 1877 och det var en osynlig del vi fick med de sumeriska ritualen: Våra mätsystem kunne skilja mellan landskap och visar hur vi tagit till oss kultur i omgångar eller med invandrande folk.

Begrepp av denna typ är nästan iconer och har flera dimensioner förutom att vara mätredskap. Det var symbol för rättvis fördelning och vi anar sedvanelagar bakom. Att mäta var nödvändigt för att kunna kalkylera utsäde per yta medan beskattaren ville veta ytans storlek. I översvämmade deltaområden mätte man förmodligen ut ytor i relation till vad varje familj behövde. På våra hällar har vit rutnät eller annat visande delning av en mängd som förmodligen visar hur kollektivet delade skörden. Vi känner till millimeterrättvisan före solskiftet. I Norden har vi kanske bara haft det när odlingen var intensiv men sen i tätbygder fr.o.m. järnåldern

Ord som religion och skapelse kan icke tillämpas på sumerernas andliga överbyggnad. De var jordnära och bara intresserade av att skapa en Världsordning och lag för sin egen värld. De var hyper intelligenta och skulle förmodligen ha kunnat spekulera över en skapare. Kanske de hamnat i att avbilda en gigantisk tioarmad sjöstjärna som kunne famna hela jorden eftersom den behövde vara över allt för att på kort tid skapa allt. De famnade redan hela jordklotet med sin stjärnhimmel där deras idoler/ gudar fanns inplacerade i vad som blev vårt rutnät av latituder och longituder. De flesta av deras idoler betecknas med stjärnor för att ange att de finns på himlavalvet och är abstraktioner.

Vi måste vara medvetna om den överlägsna tankekraft som fanns bakom världsordning och myter i en väv som fick allt att fungera och ha mening. Sagan om Etana handlar om att människan bör veta sin begränsning. Det påminner mycket om nordisk ödestro att finna sig i allt och förlita sig på försynen

I mina essäer om urtidslagar använder jag Äldre Västgötalagens disposition och indelning i balkar och frågar om man analogt kan se samma balkar i forntiden. Det är faktiskt förvånansvärt mycket som fanns "redan då" fast man får förstås skala ned till glesbygden behov i Norden.

Man hade lagar som motsvarade samhällets behov till varje tid eftersom utvecklingen medförde att man fick göra regler för det nya. Lagar blir med nödvändighet en avspegling av klimat, miljö och folk. En omvälvning var den privata egendomsrätten som förmodligen kom i Norden på 700-talet. Men som vi ser i anglosaxiska tidiga lagar fanns en del reglerade former i skrift redan runt 600 AD. Det var överklassen som drev på att definiera hierarkin och ägandet. Man ville definiera sin ställning dels för att skydda sig som "tjänstemännen", dels för att skydda folket för maktmissbruk.. För att bli lokalpamp tegn/ fartegn/ farman måste man äga 5 hide/ mantal. Mantal var normal storlek för en storfamilj vid den tiden så att överklassen var storgodsägare, men förmodligen av birke/ ornum som var skild från bondesamfälligheten.

Vi får också nämna andra vågen av invandring efter 800 AD med vikingarna. Man kallar området i norra England för Danelagen. Det kommer av att folket införde sin bya-lag där de bosatte sig. Det motsvarar väl i stort byalagsbalken i medeltida landskapslagen. Där regleras det lilla lokala samhället angelägenheter frånvår till jul. Dessa lagar var naturliga sen människan började leva i byar och blev aktuell varhelst jordbruket blev kontinuerligt.

Alla kulturer gick igenom liknande utveckling beroende på att ju större tätort desto större behov av regler och att handskas med relationer. Redan jordbruket omgärdades tidigt av regler där kravet att ingärda sin åkrar förmodligen var den första lagen. Fram till våra dagar finns ingen samhällssektor som varit mer reglerad än jordbruket. Industrierna är dess raka motsats där insynen stannar vid fabriksporten. Insynen har ökat något med användandet av kemikalier och farliga processer som kräver samhällets insyn. Men exempelvis i Bengtsfors hann industrin släppa ut 12 ton kvicksilver som kräver stora pengar att sanera. I regel reagerar samhället först när skadan är skedd.

Det är en motsats till forntiden där man får en känsla av en "försiktighetsprincip" som förstås begränsades av dåtida kunskap. Språkbruket gjorde det till en fråga om att skada gudarnas område med människans verksamhet. Lagarna var kanoniska vilket betyder att de gavs i arketyper namn och med dessa konstruerade idolers krav inom sitt område. Kanoniska lagar är som kyrkans lagar att man kan egentligen icke ifrågasätta dem och ingen processrätt behövs. Sen är det frågan om i vilken grad de som ursprungligen formulerade reglerna behärskade och förstod sin verklighet.

Västgoten Eurich i Touluse 566 - 584 AD är känt som den första att skriva ned lagar bland keltogermaner och det lär finns ett fragment. Det var alltså ungefär samtidigt som man i Rom skrev ned "De tolv tavlorna", vilket närmast associerar till Moses tavlor. Dock har vi ju Hammurabis och några sumeriska kungars första tavlor som jämförelse, men det viste icke goter och romare om. Annars har jag hittills skrivit om Justianus kodifiering av romerska lag mitten av 500-talet. Det viktigast där är att sedvanelagarna hade svält till en mängd man behövde sortera i kategorier och balkar.

När man ville stabilisera de nya kungadömena var lagarna ett sätt motivera införandet och att skapa respekt för kungamakten. Lagarna är avsedda att skydda folket mott brott och även mot övergrepp från feodaladeln som tog över de forna romerska feodalgodsen. Deras gentjänst vara att bli den nya administrativa makten. Detta är något som också växte fram i den angloskandinaviska världen. Så sent som under Knud i England och Danmark infördes bailif/ fiskal där verksamheten i de förena forna små kungarikena krävde bättre övervakning, skatteindrivning men även skötsel av kronans egendom. Den nordiska bryten tillkom förmodligen vid denna tid. Kungen hade dessutom "gastir" = "gäster" placerade ute i landen som spioner. Det är möjligen gammal institution eftersom ordet förekommer eller antyds i några tidiga runtexter.

Det var icke aktuellt i glesare bygder där exempelvis engelska Aethelbirth's domar från början av 600-talet fortfarande är en lista som byggde på avkunnade domar dvs. vad vi kallar prejudikat. Om vi undantar paragraferna om skydd av kyrkan är det nog hel germansk rätt som skiner igenom. De romaniserade historikerna brukar säga att germanerna lärde lagar av Rom. Men det är ju svårt att förena med paterfamilias = fadersrätten som gav oinskränkt rätt över familjen och rätt att döda vanskapta barn. Dock fick han icke sälja son mer än tre gånger till slaveri och kvinnan var husfaderns egendom han var förmyndare för. Detta färgade förstås också arvsrätten egendomen ärvdes av äldsta son. I den germanska ärvde broder och syster och andra kombinationer beroende på de efterlevande. Det lilla faktum skiljer sig väsentligt från fadersrätten.

Gundobad hos burgrunderna lät teckna lag ungefär samtidigt och frankernas Salisk lag dateras till 508 AD. Det är karakteristiskt att folkstammarna respekterade varje stam och skrev lagar för dem eller de behöll sin gamla lag. Det resulterade i att exempelvis visigoter och burgunder skrev en special Romano-version in på 600-talet för den romerska folkgruppen inom deras område. Det är kanske detta som fått historikerna att tro att de germanska lagarna kopierade Rom. Men de germanska lagarna reflekterar germansk rätt när vi går till de äldsta kända. Genom tingsförfarandet får vi en rot bakåt som vi först lär känna genom Tacitus nedtecknade rykten runt 100 AD.

Många historiker vill gärna utmåla de okristna som särskilt blodtörstiga och man brukar dra fram blodshämnden som exempel. Man ska då underförstå att kristendomen satte byxor på folk. Jag undrar hur mycket bevis det egentligen finns. Dethär med att folk slår ihjäl andra privat är normalt sett sälsynt. Problemet var om det icke fanns domsmakt och verkställighet kunne det var svårt att få kompensation. Vi kan icke moralisera så länge vår tids brottsoffer är i strykklass och processrätten styrs av försvarsadvokater. Sen är det ju detta med Moses som också använde uttrycket "öga för öga och tand för tand"

I Norge vill man gärna använda sin sagoskatt i mångt från Island. Men i vetenskaplig mening stöter vi på mycken skepsis eftersom mycket skrev under 1200 - 1300-talal kanske 500 år efter händelserna. Exempelvis beskriver Kormak att envig ska ske på en ö efter strikta regler. Är detta romantiserande kristen fiktion för att beskriva vilda förfäder som ändock hade vissa regler? Det går inte ihop med alla mäns ting och fredlig lösning. Ej heller med fragment som säger att vapen var inlåsta åtminstone i Svealand. Allt ska väga in att folklanden var kollektiv där ätterna hade andel i varenda medlem. Alla sagor med fejder har icke mer värde än fiktion. Odin tycks vara en notdisk Moses skapad av relativt sena skribenter med så många kenningar och attribut att det icke är trovärdigt. Odin nämns sparsamt i runtexter där Tor som existerande idol låter mer trovärdig. I allt kan listan av skepsis göra mycket lång

Jag ser dock germansk rättsfilosofin lite annorlunda och tolkar det som en kontant rätt. Den tidiga brottsbalken var en katalog av böter graderade efter hur stor var skadan och de/ den som lidit skada skulle kompenseras ALLTSÅ icke tillfogas samma skada som denne fått. Man höll på äran och den som blev kallade räv eller hare dömdes till 3 shilling, medan att kalla hora kostade 45 shilling i saliska lagen … i våra dagar är det ju fritt fram och även författare får förtala kvinnor.

Vi kan icke ha moraliska invändningar mot forntiden lagar eftersom vi icke har alla detaljer. Vi har icke kunskapen att veta om resonemangen i system där social säkerhet inbakades i hela systemet. Vi kan konstaterade att lagarna är mycket äldre än våra skriftliga bevis. Lagarna skrev för ett vist folk som hade att skydda den svaga och oskyldiga. När lagarna nedtecknades var det en period med växande feodalism vilket innebar att vissa familjer fick mer ekonomisk och fysisk makt än andra. Med lagen ville man skydda de svagare för övergrepp och i första hand den växande stab av tjänstemän som skulle garantera lagen. Det var lokala earlen och dennes medhjälpare.

Vi kan dra lite växlar på att de tidiga lagarna hos västgoter/ visigoter, burgunder och franker också speglar nordiska lagar vi denna tid. Nästa anhalt The Laws of Æthelberht, King of Kent, 560-616 A.D. som i huvudsak är en lång katalog över böter för lika brott. Kungen ville skapa respekt för att han var högsta domare. I våra medeltidlagar finns fragment som leder bakåt. Uttrycket "alla män" tycks betyda att tingets män skötte den verkställande makten och en del böter tillerkändes "alla män". (senare vet vi att dulgadråp var hela samhällets ansvar och skuld om det icke klarades upp). Tingen lämnade säkerligen gärna över detta istället för att ta ansvar för att döma vänner och bekanta. Långt senare kom kyrkan in och ville gradera det mest som synd. Men folket var nog mer intresserade av det kontanta.

En viktig del av lagarna är de balkar som handlar om arv och ägande. Det kan icke bli aktuellt förrän det finns att etablerat ägande i Sverige och det kan vi icke datera tidigare än 700-talet enligt några få runstenar. Vi får förmoda att bönderna bodde i sina bykollektiv under byalagen medan överklassen bodde i sina birken och man skiftade icke fast egendom. Registreringen kom först när kyrkan började föra böcker främst för att få sitt tionde och kungamakten hakade på.

Utvecklingen av lagar och ting var en lång process vars början vi icke kan precisera. Vi kan göra sannolikt att domarringarna var säte för lokalt dividerande om säsongens problem. Landskapet var egentligen glest befolkat med få tendenser till större ansamling av hallar. De är färre än vi inbillar oss eftersom bönder följer traditioner och vill icke se avvikelser. Allt var kollektiv och det fanns få anledningar för enskilda att avvika. Det är regel att endast överklassen har lämnat gravfynd där prylarna tycks ha varit privat egendom, medan det då icke fanns anledning att skifta jord.

Under Guldåldern i Norge är det typiskt att i "vissa fjordar" och platser finner man de rika begravde på samma plats som övriga folkets urnor. I Danmark ser man vissa ornum eller platser med överklass och hallar och där man finner många rika gravar som indikation på växande feodalism … numera känner man till några hallar i Norge också. Dock tycks det bli att avbräck ca. 500 BC på danska öarna. Det kan vara utvandring till England lika väl som att de drevs ut (till Sverige?) av uppretade bönder som kände att överklassen försvagats.

Utvecklingen av kungadömen i England börjar sakta under folkvandringstiden där de engelska folken i början styrdes av sina bretwalda med en gemensam överste vald bretwalda. In på 600-talet börja vissa känna sig kallade att kalla sig kung och då följer att skriva lag såsom germanerna på kontinenten och mycken kontakt till Franken.

Förmodligen pågick liknande utveckling i nordens tätaste bygder. Sönderjylland - Schleswig Holstein var porten till det växande Heliga Romerska. Från 700-talet framåt fanns behovet av en stark kung och därmed också lagar utöver de man behövde för handeln. Det fanns tydligen under nån tid en överenskommelse att kungar i Norden skulle bistå, men när det blev allvar drog man sig undan och det var strid om makten vid Hedeby och det utnyttjade Kejsaren.

Den norska traditionen börjar vid samma tid med Harald Hårfager i början av 900-talet som en ganska säker existerande kung och där Islands tradition börjar där man kopierat Gulatinget. Stiftande av lag skulle ske på speciella lagting och det var en sak för alla män. Historikerna vill få det till att kung efter kung stiftade lagar. Det är kanske normalt att kungar genom att stifat lag ville skapa respekt, vi känner till att vår riksdag sopar med kvasten speciell efter varje val.

Men dåtiden hade nog icke det stora behovet när väl fridslagar var stiftat och annat som skyddade folk och överklass. Det är vanligt att man har synpunkter på brott och överdramatiserar och tror att alla lagarna är bevis på att det fanns många brott. Jag jämför med 1600-talets domböcker från Dalsland där brotten var få innan befolkningen växte mot slutet av århundradet. Totalt förekom ett fåtal mord, varav ett var dulgadråp.

Utvecklingen sker ofta i språng och där man i denna fråga kan binda det till vissa lagmän och kungar som förde utvecklingen vidare kanske med genrationers avstånd. Det personaliserade kungadömet är beroende av duglighet och att få ville riskerar livet i strider. Det fanns kanske icke så mycket för släkten att avundas. Där vi under hela medeltiden hör om fattiga kungar som kämpade icke för makt men för att få del av kakan genom inkomster från allt möjligt vissa, böter regalia dvs. allmän obrukat land, handel och vad allt man kunne. Där var vikingatidens tåg en källa till inkomster som skulle delas med lokala entreprenörer.

Hela tiden var det överklassen som drev på behovet av lagar. Dels för att organiserade landet, dels för att skydda folket. Omvandlingen skedde på ting med alla mäns medgivande. Vi får i Sverige det stora språnget 1280 när adelns privilegier och skyldigheter bestämdes i lag och den slutliga delningen av all män och stormän/ storbönder var skapad. På kontinenten skedde detta egentligen med de första lagarna som skiljer på frimän och folket med lagskydd för alla.

Mitt intresse för lag grundades i barndomen hos en våldsam fosterfar i Danmark. Jag fick ofta känna kraften i hans lusingar. Jag diskuterade mycket med danska mormor om rättvisans natur eftersom han ofta stödde sina argument med "Det står i grundlagen". Så fort jag lärt läsa blev det att studera den danska grundlagen och käfta emot honom med delar ur lagen. Han hade inte läst så grundligt som han borde. Skolbibliotekets lagbok var inte tjockare än en normal roman. I våra dagar är Svea Rikes Lag en bok på långt över 1000 sidor och därtill ska man kunna EUs lagar. Men som alltid jag lärde redan som barn att en lag är aldrig bättre än tillämpning och de som övervakar den.

I Sverige började det romerska inflytandet i högre grad nog först med 1734 års Svea Rikes Lag. Dessförinnan gällde landskapslagar och landslagar med ett stort ursprungligt svenskt/ nordiskt arv. Lagar har en tendens att fortleva så snart de är stadgade och det är svårt att häva en lag. På medeltiden talade man om "sekelgamla orättvisor" när tillfälliga lagar aldrig upphävdes. Förmodligen har vi en och annan sekelgammal orättvisa kvar -;)

Språket bär en kultur

De flesta delarna i en kultur kan man icke identifiera till ursprung och i vissa fall får vi gå tillbaka till civilisationens början. Det är också svårt att bedöma hur stor betydelse har varje element i en kultur. Kan man bedöma hur vår kultur skulle se ut utan tal, språk och tideräkning? Talsystemet och tidräkningen har inspirerats från Södern medan språket är den mest levande delen av vår kultur i grunden har en speciell germansk stomme som icke är romersk även om katolska kyrkan utformat senaste grammatiken dvs. efter den forntida kulturen.

Språket har förändrat sig mycket i min livstid. I min ungdom kunne man använda allehanda verb från naturasamhället för att beskriva exempelvis analys harva, plöja, tråckla, spinna, väva osv. Nu får man välja ord för att vara säker på att stadsbor förstår. Egentligen bör man i våra dagar implementera många engelska ord i sitt språk. I min ungdom skulle man helst späcka med latincitat. Det är det romerska kulturarvet. Följden är förstås att man tappar språkets funktion att förmedla budskap och kunskap. När man översätter forntidens verklighet till engelska upptäcker man att engelskan har tappat bort de gamla begreppen och är i hög grad latiniserad.

Vi har till räckligt med språkfragment från tiden före latinet blev kulturens språk. Vi ser att det fanns grammatik och ordning i språket. Vi har den besläktade gotiskan härstammande från områden i inre Polen där goterna var besläktade och fanns till runt 200-talet. Där har vi Wulfilas bibel med det mesta av språket som är långt från latinet liksom övriga germanska språk man rekonstruerat.

Gränsen mellan germansk keltiskt och sydkeltiskt går ungefär i Donau-Rhen. Romarna hade beteckningen Germania Inferior på ungefär Luxemburg och Belgien. Deras klassificering byggde i hög grad på språket. Det var sannolikt bara en gradskillnad där det germanska området hade mycket gemensamt. Eftersom goterna fanns sträckte sig det område till Ukraina åtminstone under nån period. Germanien bestod till största delen av "svebiska förbundet" där romarna kände till 54 stammar och däribland Sueones. Det var ingen stat i romersk mening utan stamförbund. Ptolemeus kallar såväl Oder som Östersjön Suevi.

Ser man på stammarnas namn verkar de ha varit grupperade i mindre förbund med likvärdiga ritual, men alla hade en gemensam överbyggnad. Under några hundra år berättar halsringarna om ett "Ringens rike" i Angeln, Nordtyskland, Danmark, Västsverige, Öland , Gotland och Norge, medan Svealand tycks ha varit lite olikt. Där krävs en större undersökning av de rituella fynden. Efter vad jag ser finns inga fynd av korsformad fibula i Svealand som är ett signum för nämnda länder, medan saxarna hade en skålformad fibula

Språket bär gamla ortsnamn i Germanien och England. De rymmer samhällsbegrepp vi, harg, stake, hov, lund, hult, ring och det finns icke mycket romerskt i det. Den urgamla regeln lyder att så snart vi sätter namn på ting existerar de. Vårt språk rymmer namn på ting som varit kända långt före latinet började influerar vårt språk.

En del nordbor har med Bibeln i hand sitt hemland i Israel medan många akademiker är romare medan greker allt mer sällan nämns som andlig hemvist. En delpåstår att vi faktiskt är romare. Frågan låter nästan retorisk, men den kom upp i tredje avsnittet av SVT:s Stenristarna där man påstod "Det finns ingen ursprunglig nordisk kultur … utan allt är bearbetning av det romerska kulturarvet". Här syftar man förstås på tillståndet före katolska kyrkan tog över den lokala styrningen av folket. Vet inte om det var menat som provokation eller om det var en bedömning på tunt underlag. Jag hoppas denna essä bringar påståendet på skam

Sen visade man de runda borgarna på Öland och menade att de inspirerats av romerska fort. Romerska fort var kvadratiska eller rektangulära med rundade hörn från och med de tidiga limes-forten. De keltiska oppida var oftast runda kanske av tradition sen 7000 åt eller att formen passade bra i terrängen.

Här ska ges en djuplodning i nordiska kulturarvets djup. Bevisen sker i ursprungliga fragment för att ringa in samhället. Det är förstås en helt annan värld eftersom folket levde av naturbruk och endast i södra Skandinavien finns relativ tätbygd. Det finns ingen finkultur att tala om och då nedvärderar man ofta förfäderna. Men först en genomgång av självklara parametrar - observera den matematiska grekiskan - och mer än några runda borgar eller kopior av romerska medaljer.

Vi får väl först definiera vad är kultur och skilja på föremål/ företeelse och den process som producerar kultur. Då blir kultur en pågående process där man producerar pågående och nya tillskott kommer genom egen utveckling eller genom idéer utifrån. I vid bemärkelse är all mänsklig verksamhet kultur och lämnar mer eller mindre varaktiga spår och resultat. Men en kultur vid en given tidspunkt består av en stor samling av kultur av olika ålder.

Sen är det frågan var man börjar och vad man jämför med. Naturligtvis är all världen kulturer egentligen arvtagare till stadskulturerna som civiliserade människan överallt. Ett mellansteg var det organiserade naturbrukets införande. Det var för Norden del egentligen blandkultur nästan fram till vår tid eftersom jakt, fiske, skogsbruk jordbruk var blandat. Fram till andra världskriget levde bortåt 90 % av folket utanför de civiliserade städerna. Kontinuerligt blev jordbruket först med järnåldern och då mest i lämpliga trakter.

Det är väl lite akademiskt att indela i hög och låg kultur. Ty då får vi väl nog se det rena naturbruket som det ursprungliga och "höga". Det är det vi kan direkt återvända till den dag våra stadskulturer utplånas och jorden förgiftas där odlingen är som intensivast. Redan i forntiden försaltades många trakter. Det ursprungliga borde skattas högt och åtminstone en del direktörer "återvänder" gärna till naturen och ripjakten för att känna sig ursprungliga. En nutida bedömning måste nog se naturbruket som den uthålliga livsformen medan städerna konsumerar och förstör natur. Man måste förstås använda uthållighet som högsta kvaliteten och referensen i människans verksamhet.

Myternas kynne

Enligt min gamla ordbok är en myt gudasaga, men det är beroende av vad man till varje tid lägger i ordet. Det beror ju också på attityden där en del inför en pseudovetenskaplig värdering och klassar de forna idolerna / gudarna som avgudar ... men utan dem hade det aldrig blivit en nutid!

Vi har två uppfattningar där den ena är Eddans burleska barnslig berättelser utan nån anknytning till verkliga livet vare sig nu eller då det begav sig. Andra området är de högtravande grekiska och gudasagorna, medan romarna egentligen har få egna utan man lånade det mesta av grekerna. Möjligen kan man tolka dem allegoriskt och lära sig något om människan beteende när man blir aristokrat.

Vi nordbor är rätt så naiva och förstår egentligen icke varför man ska göra livet besvärligt med maktkamp och intriger. Den förfinade Zeus bär visserligen åskvigg men det finns inget titanisk åskväder i hans agerande. Den tids Grekland hade mist sitt ursprung i folket och naturen. Det är så att mänskans ledare har makt att göra vad de vill.

Man kan dock icke säga att det finns mycket romerskt i Eddan även om man med god vilja kan se lite romerskt i detaljer. Isländska nedtecknare illustrerade sina sagor och lånade vingade skor och hjälm åt den annars obetydliga nordiska idolen Heimdal som fick ett gjallerhorn förlagan Hermes icke har. Grekerna behövde kanske icke lurar att skrämma bort Björnen. I våra hällristningar och fynd har vi en arketyp med toppig hat som förmodligen ska anspela på Hermes och fenicier som handelsmän. Därmed är vi inne på gudarnas rationella funktion att fånga funktioner ur verkligheten genom att animera till något mer känt

Australierna varnar för Kadairaman som kommer i sandstormen och äter folk. Man måste ha varit i en sandstorm för att förstå hur farliga de är och åtminstone barn måste varnas med en animation. Vi nordbor förstår nog icke riktigt vad menas med en regndrake förrän vi upplevt en monsun där vattnet häller ned veckovis. Ordet regndrake ger en uppfattning om något utsträckt i tiden där vi själva får tänka oss formen

… jag blev åtminstone klarvaken när jag en morron drömde att jag var ut på promenad och plötslig hoppade en lång grön drake ut från snåret framför mig, men det regnade inte. Den liknade de kinesiska karnevalsdrakarna. I kinesiskt språkbuk menar man att man ska lämna avstånd mellan höghus för att draken ska kunna flyga emellan. Den rationella förklaringen är att luftfuktigheten ska kunnas vädras bort istället för att tränga in i husen.

Ursprungligen var myterna bruksanvisningar för olika saker i samhället. I Eddan har det totalt vaskats bort. Här antyds bara exempel på det ursprungliga bruket av animerade idoler och arketyper för att fånga verkligheten och kunna binda erfarenhet till dem. En viktig del vara Djurkretsens byggnad som följde jordbruksåret som en kalender. Det kan vara bra taktik att göra dem så märkvärdiga som möjligt för att de ska stanna i minnet alternativt fabulera märkliga sagor runt dem.

I Anatolien, Grekland och Italien är det naturligt att skapa arketypen Vulkan för att fånga underjordens krafter i vulkaner och jordskalv. Vi har inga så starka naturgudar i normalt nordisk klimat med endast höststormar och lite åskväder i juli. Den värsta vi har är Tjatse från fjällen och på den tiden fanns icke så mycket folk där och vad skulle väl sörlänningar göra i fjällen … jag undrar hur man har kunnat samla över 60 kenningar och attribut åt Odin. Förmodligen var det 12 - 1300talets skribenter som knåpade ihop det. De fick nästan till en helt kristen mosaisk sträng gud. Eddans verkliga kunskap om nordiska kynnet ligger i delar av Havamal

En bra metod att skumma "den allmänna meningen" om en sak är att välja ett bar sökord på Internet såsom exempelvis "kulturarv". Det räcker att läsa de korta ingresserna till sajterna. Då ser man att en mycket stor del hänger fast i att kristendomen är kulturarvet framom andra. Det beror förstås på kristna skribenter eller att det är lätt att mäta med det bekanta. Historikerna brukar inte komma längre bakåt än till Grekland och de bibliska mäter Mesopotamien och Egyptens kultur med kristendomen. Det är lite bakvänt om följer lagen om orsak och verkan och vill veta ursprung och motiveringar

Sen är det frågan om man söker lösning på sina egna problem att förstå sitt liv eller om man söker förstå forntidens folk där Sumer- Babylon egentligen är den första litterära källan. Vi är lärda att lita på det skrivna ordet medan tolkning av metaforer och allegorier är i högsta grad eftersatt i Västvärlden jag känner till.

Man måste bestämma attityd. Astrid Lindgren skämtade med svenska folket när hon berättade att hon och hennes väninnor alltid började med att prata om döden … kanske hon såg det specifikt svenska intresset för denna fråga. I min ungdom var det sed i min värld att man skulle söka livets mening, såvitt jag vet är helt enkelt att (jag) överlever. Man skulle söka sanningen hur det nu ska gå till när ordet är ett värdebegrepp som måste relateras till något mätbart. Likaså skulle man spekulera över Tiden och den mystifierades.

Sumererna var praktiska människor som koncentrerade sig på det gripbara. Myten om Etanas himmelsflykt är en uppmaning att veta sin begränsning … att smärtlindring vid barnsbörd finner man icke i himlen och gudarna är icke till mycken hjälp. En omtyckt myt bland kristna är när Gilgamesh vill frälsa sin vän Enkidu från Underjorden och den har väl en parallell i Eddan fragment om Hermods färd till hel. Men man viste tidigt att gränsen mellan Livet och Underjorden går exakt i jordskorpan. Återfödelse är möjligt endast genom livets frö … I Eddan är det Odens son Vile som hämnas sin far genom att födas och föra generationen vidare.

Motivet Inanna - Dumuzi med gå-i-jord och uppståndelse var naturligt för jordbrukare som kunne se sambanden i livets kretslopp. När människan fjärmar sig från naturbruket blir det lätt teoretiserande spekulationer utan struktur. Man skapar en intellektuell osynlig framtidsvärld åt sig. Våra hjärnor har så många vindlingar som måste fyllas. Sumerer och egyptiers hade nära nog samma lösningar genom att för allt framåt-seende dra upp en abstrakt röd tråd att följa i Tiden.

Man menar att redan neanderthalarna tänkte sig att en själ som flyger med anden och man la en fågelvinge i graven. Egyptierna skiljde på KA-själ och BA-själ där det var lätt att förlika sig med att anden dunster till himlen, medan däremot BA-själen i kroppen är mer påtagliga och inbjuder fantasin till spekulationer om Underjorden. Sumererna stannade i jordskorpan men utmålade allehanda fasor i Underjorden och det är väl naturligt med den syrebrist som finns där … jag brukar få underliga tanker och hallucinationer av syrebrist

Nordborna kom fram till två kämpande livsormar som bevarande och förstörande krafter. Det är nog en naturlig förklaring vi i dag hyllar som oxidanter och antioxidanter inom den påtagliga vetenskapen. Sen är det en annan sak att Medelsvensson har nog glömt det mesta av sin skollärdom om hur biologin fungerar. Som äldre blir det som att ge sig ut i kaos att spekulera i det. I samhället finns så många förvirrande förklaringar på allting. Kommersiella och religiösa krafter söka fånga själar.

Man hör ofta en svepande generalisering att förfäderna höll på med förfäderskult. Ser vi till vårt eget sätt att behandla avlidna är det en stor spännvid från kremering utan ceremoni och askan förstörs till de som tar hem askan i en urna. Man kan säga att om inte det är kult vördar man den nära generationen. Inom begravning har vi samma vida begrepp och det som skiljer är att man vid begravning vördar kroppen på egyptiskt vis. Sen tycks det i alla tider ha varit så att överklassen lagt ned mycket på begravning. Det ligger nära till hands att man genom att värna om sin rot värnade man om nästa generations ställning i samhället.

Den stora mängden människor försvinner helt enkelt och man kan ju icke kalla det förfäderskult. Monumenten vare sig de var personliga eller kollektiva var ett sätt att bevara folkminnet … på samma vis som vi i kontemplation vid en grav eller annat monument. Det finns ingen anledning att göra oss olika. Man kan icke fånga hela forntiden med en generalisering och det kommer till synes speciellt i begravningssederna. De speglar till varje tid den då rådande uppfattningen

Vi måste tolka forntidens myter utifrån sin tids förutsättningar och en realistisk tro på återlivet. Folk kanske förstod att endast växtlivet har en cykel för återfödelse, men man kunne ju alltid hoppas att det skulle fungera för en dödlig. Därför animerade man åkerbuk och människobruk på samma sätt. Stadsbor nu och då lever på ett luftigt plan ovanför jorden och förstår icke detta. Det är lite svårare att se återlivet i barnen. Vi använder icke den sorts liknelser och vi har väl stora mängder av övermod att vi kan förbättra den kristna skapelsen där somliga icke vet sin begränsning utan vill förbättra människan … i det finns en dödslängtande attityd.

Hörde på en modern tänkare som på allvar såg framtiden som en möjlighet att förbättra människan fysiskt. Han tycks icke kunna greppa det psykiska. Nutidsmänniskan är som Siva-barnet som dansar på elden när världen går under och kanske trallar enlivsglad sång. Vi har icke attityden att rädda världen från svält, krig och lidande men satsar enorma summor på att komma ut i rymden och att rusta för krig vi icke vågar börja. Än så länge finns så mycket vett att man inser att det finns en absolut gräns där vi tar död på allt liv nästan på momangen. Som det nu är gör vi det sakta men säkert.

Barnet ska pröva allt och är icke nöjd med en lösning utan ska pröva även det förbjudna … vist har vi många vuxna barn … och vist skapar vi nya myter, men vi ska icke skylla på forntidens folk och söka lösningar på våra problem där. Det första vi ska lära oss är en fruktbarhetens attityd till livet … den har vi totalt missat.

Uppgraderad sammanfattning 22 mars 2006

Megalo-megaliterna i Carnac, Bretagne är naturligtvis bäst kända med Le Grand Menhir 23 m lång 270 ton som examensarbetet. Men Portugals stenhus/ dolmen/ gudabord är förmodligen de äldsta från mer än 5000 år före AD 0 och de högsta 5 - 6 meter. Här kan man verkligen tala om megalomi = storhetsvansinne utan att vi vet vilka tanker som låg bakom.

Lättast är att se oss som kopior av förfäderna och anta att de tänkte ofta som vi gör. Om man tänker att vettet förtunnas med generationerna förstår vi icke alls förfädernas intelligenta resonemang. Men vist finns det mycket att tänka på där. I officiell arkeologi på TV brukar Stonehenge och Mellersta Riket, Egypten överskugga allt och är all tings mått när man pratar arkeologi om man överdriver lite grann. Jag måste börja med detta eftersom vi presenteras så mycken pseudo-arkeologi som icke spelar forntiden och dess idéer

Man blir lätt trött på skribenter som gör fornlämningar till mysterier. På samma gång underförstår vi då att förfäderna var dumma, övertroiska spån och primitiva halvvildar utan seder och ritual och ordnat samhälle. Det är en stor skam för professionella arkeologin att man inte kunnat lyfta sig över de folkliga föreställningarna utan bygger på med förment vetenskapliga argument utan anknytning till någon verklighet.

Man har icke förmågan till analogt tänkande som kan jämföra vårt samhälle och forntiden på ett funktionellt plan och ge mening åt vad vi ser. Vi lever i sten-träåldern och använder ibland sten för att manifestera med symboliska monument. Skillnaden emot då är att man la mer mening i monumentet och använde det praktiskt i ritualet som syftade till en världsordning dvs. egentligen ett reglerat år. Steget från en gånggrift till ett tempel är lika med noll.

Denna lilla miniessä Megalomania är skriven för att fånga likheten mellan då och nu under mer än 5000 år. Det rymmer i ett nötskal meningen med megaliter och manipulerade stenar. Jag sätter in den som en faktaruta på olika ställen i mina essäer.

Essän startades av att lokala arkeologer gallrar bort vissa forntida monument som odugliga för deras höga syften förmodar jag. Då måste jag säga att arkeologin har ett eget storhetsvansinne och ser barbara stora ting --- en selektiv blindhet gör att man ignorerar symboler och skrift i ristningar ---- man visar oförmåga att samköra och integrera hällristningar, stenmonument, tekniska bevis och lämningar --- oförmåga att leva sig in i dåtida verkligheten som började i det lilla (istället kör man teorier om hierarkier och krigiska samhällen) --- oförmåga att se det stora i det lilla och tvärtom --- snobbism att bara vilja se hög kultur, vilket leder till att man exempelvis skapar et shamanbältet ovanför Norrtälje med lägre kultur än i övriga Europa --- kul att mtDNA tycks visa att skåningar och samer är en urbefolkning utan liker i Europa ---- ofta är det biblisk arkeologi där man vet svaret innan man gräver, istället för att söka helheten och lokala kontexten utifrån vad lämningarna kan berätta ---- oförmågan att se de forntida kulturerna kände inga gränser.

Detta som en början, där jag vet att många arkeologer delar mina uppfattningar, men begränsas ofta av det akademiska systemet

Jämfört med gudabordet, dolmen Lanyon Quoit är båda små, men med liknande form. Men det är nog närmast att se det som att alla uttrycker samma symboliska idé i samhället. Vi kan segla längs Sveriges kust och här och var finna likande monument av olika storlek och utförande. Den nordligast i Sverige finner jag SO Gällivare, men man kan finna dem i Finland också och förstå resa upp med Karelen till Kola och Vita havet. Säkerligen finns mycket att upptäcka i forna Östblocket. En tripp till Koreas dolmen skulle göra oss globalt inriktade och de finns på andra håll i världen också.

Det verkar som om arkeologin är mer primitiv än den värld de ska undersöka. För mig är svaret enkelt att stenkulturen har likt all kultur i Västeuropa följt kusterna och "vandrat norrut". Det var glest befolkat och vi ser ofta stenmonumenten som öar i den stora forna vildmarken. Folk ville följa modet och använde Kajsa Wargreceptet "man tager vad man haver och bygger det man orkar med". Därför ser vi stor variation från de enklaste till de fundamentalistiska för säkerhets skuld "byggdes efter ritningarna" ... se exempelvis de utförliga V-formade Vin som vi har rester av.

I dessa anläggningar är bara en fast riktning nödvändig och kan göras på annat sätt. Här får vi den rituella utformningen genom en symbolisk öppning till underjorden.

Det finns även hela bygder som fångats av idén och bygd mängder av monument. En del har kopierat den vetenskaplig metoden som säkerligen förekom tidigt vid Carnac. Men huvudsaken var att bestämma dagjämningarna. Vi kan icke nog tacka för de mäktiga monumenten som bevarats intakta in för evigheten. De mindre har säkerligen genom tiderna plundrats för mindre sten i förgårdar och hägn. Att fråga "Varför?" är en alltför svår fråga. Däremot kan vi ge ett någorlunda bra svar på "För vilket ändamål". Människan är en rationell varelse och börjar icke ranta runt med stenbumlingar om inte det är till nytta i dåtida samhället.

Här visas bar några monument som exempel på att samma idé/ begrepp stod sig i 5000 år. Naturligtvis förekommer många varianter och storlekar. Vissa orter/ landskap "drabbades" av hällkistperioden runt 2000 BC som är lite olika i Skåne och på Dal. Här är det tydligt att det medfört jordbruk och att man lärt sig bryta stora stenflisor ur berget. Den tekniken försvann igen och de flesta stenmonumenten är gjorda av stenbumlingar

Men som vi ser av resterna av vi i Tibirke och Tingsted hade man lokal tidräkning oavsett kyrkan. Vi finner olika typer av monument för bosättning och tideräkning och det speglar de idéer som kommit under tidens gång. Därför är ett bra uttryck manipulerade stenar som kan ha olika betydelse och ursprung men trots allt med samma grundidé. Arkeologerna har helt negligerat betydelsen av tideräkning och dess manifestationer så väl urbant som ruralt. Folk håller gärna på gamla seder i det längsta och i Europa finns än i dag en del urgamla seder i bruk utan att man vet för mycket om dess ursprung.

Vi kan avläsa samhällets idéer om organisation weoh/ vi, stake = bopåle, sten (ofta med begrepp som attribut), ring (domarring), harg/heorg (sakralt staket), hov (tre-stena). Vi är nu tillbaka i stenålderns begrepp när man mutade in sin plats. Liksom i Söderns kulturer använde man bl.a. sten/ pelare och hög som markering att man "ägde" landet. Där människan sätter sin fot, äger hon jorden går igen i urgamla ritual då man gör symbolhandlingar för att visa att man står på egen jord eller att man ingår ett broderskap med jorden.

I Norden har förekommit ett fåtal klart skulpterade rest sten med människohuvud förutom de med tre eller fyra ansikten för "åldrarna" = årstiderna. Det är den synliga formen av "baetyl" som användes överallt i Gamla Världen för att representera idoler i tempel eller en lokal idol utomhus. I sent språkbruk omnämns de väl oftast om stele/ sten alternativt bautasten, men påle av trä gick förmodligen lika bra.

En sista beskrivning finner vi i Biskops Saga från Island där den första kristna biskopen visar förakt och oförståelse för den gamla kulturen. Egentligen begår han "majestätsbrott" på samma sätt som munken Wolfred som välte et hov i Birka och stenades till döds för sitt brott mott världsordningen. Åldermannen på tinget visade en speciell sten och kallade den "Årmannen" och försökte förklara vad som menades med den

Den latintalande Biskopen hade makten och kungen bakom sig visade ingen förståelse. Enligt legenden drog han korstecken över stenen och den krossades i två halvor. Den tidiga kristendomen sysslade mycket med mirakel och synförvändning. Kanske han hade något trick? Men det är en god metod att försöka vända 180 grader när man ska införa något nytt. Jag funderar över det när jag ser kluvna stenar ute i markerna vid forna heliga platser.

Om vi drar trådarna bakåt är det egentligen Horus = Tiden och ledarsymbolen som fanns i alla ordnade samhällen. Det är också "Svarta Stenen" man kan finna redan i Negewöknen ibland framför ett altare. Hettiterna började använda utformade stelar och har ett speciellt skrifttecken för lokal idol

Detta att går tillbaka till födelse av civilisation och etablerade Vi/Weoh för 6000 år sedan. Lägger vi till att man följde månen under säsongen är vi inne i kyrkans ritualår som beräknas på urgammalt sätt efter första fullmåne efter vårdagjämningen. Det finns inget underlag att resonera och spekulera i magi, vidskeplighet och märkliga riter.

Tycker nog att Riksantikvarien skulle skänka alla arkeologer ett förstorings glas modell större. Dels behöver de se alla mindre stenmonument som alla är indikation på en inmutning vid nån tidpunkt på tidslinjen och utgör punkter på en karta som kan analyseras. Lägger man till hällmålningar och ristningar får man en än tydligare bild.

Attityden till de små bosättningarna är väl svårare att ändra eftersom arkeologerna ser bara bakåt till Parthenon i tiden eller undantagsvis till Stonehenge. Man har nog missuppfattat om man tror att skandinaviska bönder var intresserade av invecklade astronomiska studier i allmänhet, när man väl lärt sig att använda sin egen utsiktspunkt.

Det är inget primitivt i att prata med de avlidna … ej heller att ha ett samtal med Moder Jord och tillägnas ett offer av mjöl, blod eller vad man nu hade. Det var inte alls finare när prästerna i Söderns tempel offrade vatten, fast tanken var den samma.

Vist behöver man allmänt sett ett nytänkande i arkeologin. Man kan börja med att gå ut och krama en gammal krökt gumma … en av de som burit världen framåt utan akademiska funderingar. Men som sannolikt är ett vidunder av livsvisdom. Jag har känt många gummor i tre länder vi detta laget. Gummor i huckle är sig lika överallt och det är trivsamt vid kaffehurran. De älskar att få en kram som säger allt

Sen är det också frågan om vilka parametrar man vill se. En del arkeologer ser kanske bara överklassens hierarkier och martialt stuff? - men fanns det?