Monument får liv av detaljer

Detta är en meditation utgående från Hästen/ Ale Stenar med frågan, integrerar forskningen stenmonument, hällristningar, lokal geografi osv. eller navelskådar man i det lätttolkade

Ale stenar, Kåseberga, Koarum, Ängakåsen, Stenehed, Fjärås Brächa, illustrera fäderneslandet, Tidens gång

Hästen/ Ale stenar | tingsplats | Lista essäer | hem |

Kan arkeologerna tänka om och börja på ruta ETT igen? Vid Kåseberga tvingas man börja med att tekniskt undersöka de nya fynden. Men det ät nog frågan om att ändra attityd. I allmänhet är hällristningar "i vägen" ignoreras man får aldrig en förklaring nånstans. Skålgropen kan vara åkallan, medan andra ritar punktfigurer. Det finns några figurativa bildristningar där man visar "att man slog in den avlidna i stenen" … vi gör det fortfarande på våra gravstenar.

Allt fler arkeologer inser att åtminstone en del av stenmonument är gjorda för ritual. Då måste man fylla ritualet med nånting och tacksam ta emot om förfäderna skrivit et budskap. Åtminstone skålgropar finns vid Kåseberga, Stenehed mil bort och Koarum/Ängakåsen http://wadbring.com/historia/undersidor/kivik.htm#angakasen vid Simrishamn och vid Kiviks mindre stenskepp.

Stenehed är en påminnelse att Hästen är icke unik eftersom man i stenhed kopierar Kåseberga med mindre klumpstenar fast bara 30 stycken. Är kung Ale begravd på två ställen? Men där finns också hällristningar på stenen närmast SÖ-stäven dvs. i princip samma läge som på Hästen som visar att man använde dem i sammanhanget. Det är föga förvånande att ingen visar hur dessa hällristningar ser ut trots att de är en organisk del av historien

Baskemöllas byasten

Bob Lind har varit vid Stenehed och praktiserat sin tolkning och bruk att bestämma solens gångät och praktiserat sitt system att iaktta solen. Ängakåsen påminner om Ale och Stenehed och vi får då dessa i Skåne som enligt en karta inte har särskilt många skeppssättningar. Dock finns då dessa stora. Sannolikheten att det är frågan om gravar torkar ut. I Rörum fanns en byasten och i ett 5-vägsskäl i Baskemölla fanns en sten med 15 skålgropar, vilka drar folkminnet bort till bronsåldern. Enligt folkminnet blåste man i lur när man kallade samman. Tinget är en större enhet och där passar nog en skeppssättning. Där kunne man samtidigt bestämma tiden som var ett av de viktiga ämnen för gemenskapen.

Jag har sett med megaliter att man ser vad man vill se och ignorerar det man icke förstår … eller kanske det man klassar lågkultur. Det är i allmänhet så att stenåldern är låg kultur om man icke kan visa att mäktiga hövdingar levt just på min hemort. En massa sten- och gräshögar har fåt namn från den lokala folklore som bygger på folkminne som kan vara rätt nyligen konstruera. Odin är vist begravt på ett otal ställen.

Det är en sed och en mentalitet som skapar sin egen lokalhistoria och som på landet växer in i lokalbefolkningens medvetande. Folkminne har alltid sparat det man bör veta, men det har med vår annorlunda syn allt mer lögn och förbannad dikt om man säger så, men innehåller förstås kunskap om människan och speglar den lokala mentaliteten…

Egentligen borde lokala unga arkeologer vara ute vid våra rituella monument och leta skålgropar och ristningar: De har blivit översedda överallt. Arkeoastronomerna antecknar alla detaljer och riktningar där en del kan ge ledning att bestämma dess användning. Många stenar har en siktskåra som kan tyda på lokal kalender och tidsbestämning bör förstås noteras liksom konfigurationen i sin helhet inkluderande "förgården". Många monument har haft en yttre inneslutning.

Jag har icke sett att arkeologin intresserar sig för de sociala sambanden och miljön som skapade monumenten: Vi har i England de angloskandinaviska ortnamnen som en tidskapsel berättande om en skenbar mångkultur. Samlingspunkt är sten, vi, harg, påle och holm med delvis okända ritual. Orm, Wolf, Drake, Skugga är mytiska begrepp tillhörande kalendern. Bylaw, ting och talare berättar om den nära organisationen. Hur många begrepp har försvunnit?

En del av detta har vi kvar. Numera skriver jag mer sällan om astronomi och stjärnbilder och hellre om kalender. Astrologerna har totalt förstörd meningen med den urgamla astronomin och gjort det till ett område för spirituella fantasier utan kontakt med verkligheten. Vi måste förstå hur viktig tideräkningen var under säsongen och att manföljde månen och den aktuella stjärnbilden

Utanför våra tätorter och i det relativt orörda landet borde finnas mycket oupptäckt arkeologi. Platsens namn kan vara vägledning och då menar jag äldsta kända namnet. I Kåseberga har arkeologerna uppenbart inte gått tillräckligt djupt på den punkten. Man borde gå djupare i Domkyrkans bokföring och eventuella notiser. Det är svårt att reparera uppkomna fel. Ortnamn kan vara svåra och det är icke sagt att det tidigaste är det rätta. Ibland är ett senare återkommande mer rimligt, men man måste gå så djupt man kommer

Man har grävt fram ur arkiven en teckning av Hästen/ Ale stenar från 1777. Liksom andra teckningar från 16 - 1700-talet är den missvisande. Jag minns att jag som barn hade svårt för att teckna lodräta linjer. Kanske man icke hade så mycket papper att man kunne träna teckning? Jag tror det är likadant i hela Europa. Många stenar lutar och man får intrycket at de är fallfärdiga.

  

Det finns en annan teckning av Bruzelius och han ser klumpstenar och man undrar om han egentligen varit vid Stenehed när han tecknade

Samma gäller Fjärås Bräcka med 127 resta stenar inom ett område. Dock tror jag icke att det var så i verkligheten. Kan icke tro att man hade huliganer liksom vi har på våra kyrkgårdar? MÅSTE SES!! http://wadbring.com/historia/undersidor/fjaras.htm Sjöborg skriver att han räknat 120 i början av 1800-talet att det ursprungligen var 200 och det finns en teckningar som visar många lutande stenar. Dock tycks antalet ha hållit sig konstant efter Sjöborg. Så är förstås inte fallet på många håll. I vissa fall kan det totalt ändra betydelsen av en rituell konfiguration

Wadbring har en otrolig samling korta artiklar med nytagna bilder av främst Västgötlands stenmonument http://wadbring.com/historia/sidor/stenar.htm och http://wadbring.com/historia/index.htm Jag har tyvärr icke ork att göra en studie som skulle komplettera min samling men med mindre omfång i typer och av högre ålder … se Stenars Språk http://www.catshaman.com/0stenspr.htm Den visar att man ska icke underskatta "stenåldersmänniskan" på något sätt. Även i Höga Nord följde man Tiden.

Ibland har stenarna fått fysiskt liv och vandrat bort så att säga. I synnerhet när man bygger kyrkor och slott. … och sen under 1800-talet när småbönderna ville ha mer jord. Vi känner till det om runstenar som ofta hamnade i en kyrkmur. Detta gör förstås att vi alltid måste fråga oss om delar försvunnit. Vårt torra objektorienterade språk har svårt att förstå en ritualorienterad värld

Till vardags betyder det förstås ingenting vilka namn man har på sina fornminnen. Folklore är krydda på tillvaron. Men den dag man forskar i hur det egentligen var stöter man på en snårskog av data som förvillar och leder till fel slutsatser: Det är nog gemensamt för de nordiska folken att vi vill se åtminstone den nära historien i rosenrött. Vi drar gärna fram medeltiden hjältekungar även om de inte var så dygdiga som man vill får det till Katolska kyrkan var från början specialist på att förhärliga de som gynnade kyrkan. Då kvittade om det sen var massmördare som Karl den Store.

Vikingatiden håller på att omvärderas och munkarnas ensidiga bild suddas ut. Även synen på medeltiden får en mer saklig tolkning. Det var en tid då överklassen i alla länder levde över sina tillgångar för att ha råd att hålla sig på samma lyxiga nivå som andra. I England var drottning när konkurs när hon räddades av att man öppnade sjövägen till fjärran länder man kunne plundra.

Den svenska byråkratin av i dag föddes på 1600-talet då en mängd statliga myndigheter tillkom och däribland Antikvitetskollegiet. Enligt de statliga instruktionerna på 1630-talet skulle de använda sig av fornlämningarna – eller "antikviteterna" med den tidens språkbruk – för att " illustrera fäderneslandet". Förmodligen fick många storhögar kunganamn när kollegiet reste runt i landet eller att prästerna som mellanhand frågade efter namn på monument. Det finns mycken psykologi att ha en kung begraven bakom knuten. Det spelar ingen roll om man kan bevisa det. Vem gräver upp en storhög?

Men det bevisar att folket VILL se kungar i släkten … vill minnas att man i min ungdom skojade om att på Island är alla kungar. Benägenheten att snobba uppåt sitter kvar idag och medverkar till att man inte har något till över för vardagens monument och mindre stenformationer. Det blir inte mycket tillövers för att animera en normal vardag även om vissa fornbyar har kommit ett stycke på väg … men det finns ju inga kungar?

Hällristningen i Finnetorp speglar att basen var ett glesbefolkat samhälle där man åtminstone av och till odlade. Om man vill rekonstruera vardagritual blir det tyvärr oftast att man helst demoniserar och där vill man se märkvärdiga ritual med övernaturliga inslag. Det duger inte med gamla jordbruksritual som är en förberedelse för säsongen eller en skördefest med gott öl. Överdrifterna och demoniseringen återspeglar sig i tolkningen av hällristningar. Man ser gärna de bilder som verkar primitiva och osedliga fast de är få. Alla små symboler upptäcker man aldrig eller vill inte gör det eftersom de är obegripliga. Men det är som att lämna bort viktiga delar ur beskrivningen. Hur många förstår instruktionen i uttrycket "Tre furor i Tor" ens om man ser en bild med en plöjare och tre furor.

Man kan säga att stenar talar när man förstår vad bearbetningen eller den speciella placeringen syftar till. Många människor vill kanske veta om man räknade till TIO som vi gör. Det går tillbaka till barndomen att kunna räkna fingrarna var första beviset på att man är intelligent. Man vill också veta om folk var religiösa som vi är och fantiserar om märkliga spirituella ritual. Arkeologerna brukar resonera om hierarkier och mäktiga kungar och sen kommer man icke längre.

Men lyssna till stenarna! Om man analyserar de organiserade formerna förstår man att stenrader och cirklar materialiserar Tidens gång. Närmare bestämt Månens gång. I England undersöker man landskap som använts tydligen för procession i den tidiga odlingens början. Vissa använder befintliga vattendrag för att visa Hydra/ Vattenormen, där man animerade odlingen som att så i under jordens flod. Evenstorps ristning är så klar att man icke kan missförstå. http://www.catshaman.com/02odl.htm

Processionen var ett sätt att lära folk Tidens gång där man under säsongen i princip följde månen. Vill man veta mer ska man läsa sumeriska sånger. Stenrader och ristningar med 7 skålgropar kan förstås som sommarmånarna och det symboliserar en period. Cirkelformen visar en sluten enhet där början kommer igen efter ett varv. Man gick i följe i början av säsongen som en upptakt till vad som skulle göras och på sina ställen gick den från A till B

I Babylons Enuma Elish får vi texten till ritualet som liksom Voluspa speglar säsongen från "skapelse till ragnarök" och förstås återkommer varje år. Voluspa är misshandlad av folk som inte förstod, men det finns bitar som klart följer babylonierna. Början av båda dikterna är mycket likna varandra med "skapelsen". På de flesta håll var våren det viktigaste, men i Voluspa glider man över den. Istället finns antydningar om Baldersmyten som speglar att kornet dör. Många tror väl att Ragnarök betyder världens undergång, men var ursprungligen dramatiserad skördetid sett från det animerade kornets sida. Man kan finna fragment av detta i hällristningarna och några brakteater … man får komma ihåg i Norden var det ett bondsamhälle utan prästerskap … det är förstås förskräckligt att man inte skrev på svenska

Det är dags att våra fornforskare integrera all kunskap och gör sammanfattningar som visar hur samhällets intellektuella överbyggnad såg ut på vissa orter. Symbolspråket var märkligt standardiserat. Däremot när vi ser över det hela förstår vi att det bara var vissa landskap som låg i huvudfåran om man säger så. … jag har fördjupat mig i minst 30 år och är full av beundran för hur genomtänkt allt var. De stora stenarna i formation visar att man hade teknisk skicklighet när det behövdes. Man gav sig ut på havet och kände ett organiskt samband mellan man, båt och vågor vilket utvecklade sjöduktiga båtar, men fortfarande krävdes förstås mod i vår nordliga vatten. De sydliga seglarna höll sig länge borta i skräck för våra farliga vatten

För arkeologer som vill syssla med faktaunderlag måste man bortse från folklore och kanske först fråga sig fanns det kungar i forntiden? Innan man ger namn åt en hög. Sen får man väl gräva och se om det finns begravningsrester och är det en kvinna eller man. Under vissa perioder finns i överklassens gravar prylar som avslöjar en del om deras ritual och tankevärld. Men man måste ha ett helhetstänkande och ta hänsyn till hela kontexten. Hällristningar är en organisk del av dåvarande samhälle vare sig den finns i graven eller inom de inmutade bosättningarna … skråtänkande tar död på objektiv historia

Arkeologerna ser ingenting när de kollar på hällristningar. De små symbolerna ignorerar man och missar poängen. Hur många arkeologer vet vad betyder en liten båt vid stäven på ett skepp som symboliserar säsongen. Så länge jag kan hitta ett svar nånstans i symboliken exempelvis i Egypten är det bättre än egna spekulationer och det är min metod …fast jag vet förstås att våra arkeologer är aldrig nöjda utan kommer med motargument för att visa att de tänker…. En del försöker att få mig tro att det är en löjlig teori.

Säsongen är från den tomma båten som ska fylla till korgen man samlar det tröskade kornet i

Det stör inte min nattsömn så länge det finns en limmad symbol med sommarmånaderna symboler. Det bärs av ett djur som har framfötterna i en tom båt som ska fyllas och bakbenen i en korg för det tröskade kornet. Hos oss är båten ibland ersatt av en skålgrop som symboliserar att man går i jorden. Vid vissa stenskepp finns en sten utanför stäven sannolikt markering att säsongen börjar

Denna korta meditation är en pekpinne mot alla som ser snävt på arkeologi och icke kan integrera all kunskap. Det kommer i dagen nu senast vid Hästen/ Ale stenar. Våra förfäder gjorde sig besväret att föreviga stommen i sin världsordning och rantade med stora stenar. Kanske de beaktade att man flyttar icke så lätt på de stora. Om man älskar dem och deras historia ska vi vara tacksamma. Mitt arbete är att visa tacksamhet när jag väl samlat till räcklig kunskap och av dem lärt analyserandet konst

PS. Min kritiska granskning innebär förstås icke att jag underkänner allt det arbete som görs med att kartlägga förekomsten av skeppssättningar och fornminnen. Men jag efterlyser integrering av alla data och lämningar som gör ett helt samhälle

D-uppsats i arkeologi 2002 Skeppssättningarnas återkomst

Författare: Mattias Asplund

http://members.chello.se/skidbladner/duppsats.htm

http://members.chello.se/skidbladner/cuppsats.htm