Thegn, rinke, karl, sven, bryte och riksbildandet

Det finns 63 ortnamn med begrepp som vittnar om en viss militär organisation speciellt i Östergötland, Uppland och Bohuslän. Frågan är om detta var Knud den Stores organisation och rekrytering av krigare och sjömän in för Englandstågen

Tegn, thegn, thane, rinc, rinke, ricke, thegngild, karl, ceorl, huskarl, gestir, sven, väpnare, skutilsven, Knud I (den Store), Olof Skötkonung, syssel, riksbildare, riksbildande, Svearike, Fornsigtuna, hall, trelleborg, Karlemagne, markgrevskap, Otto I, Danmark, Otto II, syssel, vapentak, Danelagen, beskattning

Moder Svea | Gouillou |Trelleborg | bryte/ husebyer |England gäldades | Danelagen | essäer| hem |

Efter Mats G. Larsson i Populär Historia april 2002

Dessa ortnamn är ägnade att förbrylla och samtidigt ge en aning om organisationen av delar av landet i feodaltidens gryning. Feodalism är en funktion av folkmängden och rikedomen i överklassen eftersom man känner sig behöva kunna leva ståndsmässigt. Men det kan också uppnås genom upprustning som leder till en hierarki och byråkrati. Det innebär också att man behöver mer utrustning såsom vapen och transportmedel plus att kunna rusta för resor eller uppdrag.

Kanske bäst att komplettera med karta från http://www.historieforum.se/index.htm #drängar och thegner

Man kan ana att det funnits ett vist samarbete melan landsdelarna

Tegn / thegn/ thane är direkt danska "degn" = försångare. Naturligtvis kan det ha olika klang och betydelse i olika språk och tider liksom övriga begrepp här [OE thegn = kungens tjänare, soldat, OS thegan, OHG degan, ON thegn i kungens följe. Thegn äldre erfaren man]

Med största sannolikhet är ursprunget ritualledare för ett folkland, härad eller liknande. Det motsvarar i hierarkin steget under överlord/ bretwalda /kung och jarl i det småskaliga samhället. Obs! att i historisk tid fanns bara ett par jarlar som mest i Sverige. I engelska traditionen har thegn klangen av en äldre vis man. Eftersom det krävdes ett vist ägande hade han förmodligen råd med det. I andra sammanhang har det säkerligen varit bosättningens äldste = alderman = ålderman = ealdorman. Den engelska befattningen var i bruk under vikingatiden och i synnerhet städerna använde begreppet ålderman för bystyret.

I min version av Rimberts "Vita Ansgari" citeras en biskop Wordworth om nordborna: "Kungen var landets överstepräst och varje familjefader var präst i sitt hushåll". Han berättar även om hov och att gravplatsen fanns nära gården. Den var plats även för fest, lek och sport. Dock får här anmärkas att det nog var lite olika på olika hål. … Detta tycks passa det norska fjordlandskapet. … Se angeloskandinaviska ortnamn. Den kulturella notisen visar dock att nordborna var som folk var mest vid den tiden och även i vår tid. Sen får Adam av Bremen säga vad han vill.

I alla händelser styrker det möjligen teser om ritualledare i alla led av samhället. Här får anmärkas att alla äldre källor är skrivna på latin och där använder man begreppet Rex som senare generationer översätter efter tycke och smak men oftast med "kung". Vi i vår tid använder ordet kung och underförstår automatiskt makt och hierarki utan att säkert veta om det är relevant.

Rimbert skriver i sin krönika om Ansgar inledning kapitel VII: "Efter dessa händelser regerade Harald Klak över en del daner men möttes med hat och elakhet och blev driven från sitt rike av andra kungar i provinsen" … 820-talet. Ett par decennier tidigare skriver Arin på Rökstenen i Östgötland om "tjugo kungar" som blickar på sina två överledare. Alltså hade ordet "kung" en betydelse av lokal kung i storlek med senare använda thegn. Normaltillståndet i ett land är fred och då blir ledaren roll att leda administrationen av året. I Sverige använde man förmodligen näskung, vising och även kung som då betydde ledare av landskapet. På Dal finns lokalt en "kunung" i en text så sent som 1380 AD och "näskung" finns i folkminnet.

När det sen blev krigiska tider blev thegnen förstås lokala befälhavare. Engelska "thane" var rangen under kungen dvs. i klass med jarlens barn och höll kungens egendomar eller kunne vara ledare av klan / folkland. Förvånande är att det inte finns tegnebyar i Danmark, men några enstaka ortnamn på "degn". Men på runstenarna förekommer såväl tegn som gode för en lokal ledare. Det intressantaste är kanske ordet "talare" som är synonym med thegn = degn. Å andra sidan införde Harald Blåtand i Jylland och Schleswig delning i "syssel" dvs. 4 - 9 härader och senare blev dessa tingskretsar.

Det blev inte någon större ändring förrän kyrkan etablerades och 1100-talet fyllde landskapen med kyrkor som tog över den gamla mångfalden. Det var en lång process och det blev kanske inte så stor ändring som man tror. I Danmark behöll man begreppet "degn" om försångare och det var förmodligen ofta en benediktinare som kunne latinet, sångarna och liturgin. Man importerade oftast dessa munkar från England.

Från början tog biskoparna alla tjänster som gav pengar medan prästerna levde på tionden när man väl infört dem i början av 1100-talet. Undantaget är helgonet Torger i Thy som i mitten av 1000-talet själv byggde en enkel kyrka och övertalade bönderna att betala tionde. Prelaterna runt år 1300 klagar över att de inte kan leva ståndsmässigt. Prästerna var möjligen glest spridda eftersom en församling inte klarade betala lön så att benediktinare fick göra en del av jobbet. Benediktinerna var utbildade för att bistå prästerna. Samtidigt fick kyrkans män liksom tidigare näskungar, visíngar, goder, tegner osv. administrativa uppgifter och blev maktens förlängda arm. Skillnaden är likriktningen skedde i större enheter och täcker hela landet enhetligt.

Det finns skäl att anta att det urgamla ritualsamhället fortsatte åtminstone t.o.m. att halsringarna som symbol för ringens samfällighet upphörde förmodligen runt 600 AD. Överklassen dog förstås inte utan kom igen dvs. erilerna då mest i Östsverige, Norge och kanske Öland och Gotland. Dessa kulturord är säkerligen till viss del skapade i lokala dialekter men eftersom ordet thegn förekommer i alla germaniska språk måste det ha en hög ålder som går tillbaka till keltisk tid. I en mångfald förekommer olika former av ritual och därmed ortnamn som speglar detta.

Ett bra exempel i sammanhanget är de angelsaxiska ortnamnen vilka speglar mångfalden före vikingatiden ca 800 AD. Vi får då ritualbegrepp som vi, påle /stake, lund, harg, hov, hög, terrass, sten, fotpall, tingsten, turssten, skräckla och kanske fler. Det ser ut som olika kulturer men det gemensamma var att bondesamhället ändock följde odlingsåret och var knappast specialiserade i nån högre grad.

Naturligtvis kan man fråga sig varför tegnebyarna bara finns i Viken, Östgötland, Södermanland och Uppland. Dels har det sannolikt att göra med att Västgötland och Danmark var moderländer där det redan fanns en organisation. Dels fanns på Jylland syssel-delningen medan man på öarna kanske hade sina "goder" tills kyrkan tog över eller man använde häradena som enheter. Exempelvis på danska runstenar nämner runstenarna "goder" under 900-talet.

En annan sak är att Jylland fick 3 biskopar under 900-talet och senare på öarna och i Skåne behövdes bara en i vardera för att täcka dessa med utbildade andliga ledare att ersätta tegner och goder. Biskoparna hade ofta en rustning i skåpet långt in på 1200-talet. De räknades i rang vara lika med kungabarn. Danmark är ju bara som ett hörn av Sverige. Västgötland kristnades som bekant av Olof och landskapet hade en gammal tradition av ordnad samfällighet vilket omvittnas i ett tiotal fynd av halsringar plus guldhalskragen. Historikerna glömmer ofta att dra historien bakåt och skildrar den som om den började med första kristna kungen..

En indikation på att tegnebyarna organiserades runt år 1000 är de många runstenar där man nämner thegn. På Jylland skrev man "harda godan thegn" och i Västgötland "thegn harda godan" medan i Södermanland och Uppland thegn är inbakat i texten. Ordet "dräng" = man i ledet förekommer också flitigt, medan förekomsterna av huskarl och sven är färre naturligt nog eftersom de var befäl. Dräng ska ses som steget under tegn. I Danmark finns de flesta runstenarna med thegn i norra Jylland och Västgötland har en koncentration till kärnbygden.

Rinc / rinke / ricke finns i fornengelskan och betyder man / krigare. Men eftersom det också skrivs "ricke" med rot som betyder såväl rik som att leda står vi där med en osäkerhet. Lokalt har man kanske inte sett så stor skillnad på en tegn, krigare eller administrerande rikeman. Skillnaden kommer när dessa ingår i ett större system

En fråga är hur fornengelskan hamnar i Stockholmsområdet med 8 förekomster av 14 "befäl" och i övrigt är 12 av 14 i Östsverige. Närmast är kanske en enkel förklaring att Olof/ Knud hade en engelsk jarl Godwine som samtidigt var myntmästare och organiserade det nya systemet. Den militära hierarkin har säkerligen intresserat rikemännens söner. Rikemän var ryttare och likaså deras söner och de var eliten i armen allt från första början

För begreppets äldre historia måste vi vara öppna för att ordet är senast från romerska tiden. Vi får beakta att en del eriler bosatte sig "utanför gauterna" och det kan ha tillkommit några hundra år tidigare än riksbildandet. Därmed finns all skäl att snegla västerut för att hitta förklaringar. Under Vendeltiden har vi exempelvis likheterna mellan Vendel och Sutton Hoo.

Vi kan även jämföra dessa begrepp med anglernas fyrdelade överklass av freemen kung, earl, thane/ thegn och ceorl/ karl. Det finns skäl att anta at begreppen följer ett mönster som vi redan finner i det ioniska samhället dvs. i Anatolien och grekiska världen där man hade en fyrdelad överklass.

På ena Gallehushornet ser vi ett par keltiska krigare. Att framställa parvis symboliserar broderskapet och även i Vendel och Sutton Hoo avbildar man fotsoldaterna parvis. I Beowulf kan vi läsa om "spjutdaner" vilket sannolikt betyder fotfolk och syftar på de två legionerna som tjänade i romarriket under några hundra år. Naturligtvis fanns de i folkminnet även när Beowulf skrivs. Där finns fynd av överklassens guldbrakteater kopierande Rom och det finns överklassen ryttargravar.

Karl, ceorl / huskarl har fortfarande i dag klangen av en "karl för sin hatt" eller en man med särskilt "go" i. Knud I införde begreppet "huskarl/house ceorl" i England så det var tydligen på modet även i Norden. Denna klass var den talrikaste och innefattade ursprungligen såväl krigare som hantverkare och andra med speciella färdigheter.

Ordet finns på runstenar men icke i eriltidens inskrifter där man istället använder "gastir" = gäst. Då underförstår man att nån tillhandhöll gästerna. Begreppet "gestir" användes av Knud och finns fortfarande under 1200-talet och det var en hemlig polis/ eller rapportörer ute i landet. I hirden var dessa under hirdens svenner men tillhörde dess kärna och var då lägre officerare i strid

Sven är ett begrepp vi känner igen från medeltiden och kan jämföras med tidigare ryttare och senare riddare. Det var adeln som var "a wapn" dvs. gjorde rusttjänst och levde på sina gårdar kanske något större än andra. De blev skattebefriade och annars hade de möjligheten till extra inkomster av röveri om de var utomlands vill säga.

Sven är förmodligen en dialektal variant av karl som i militära rangordningen var "färdigutbildade" väpnare och var lägsta graden. I danska hirden var "skutilsvend" en befordrad väpnare. Förmodligen var väpnarna så unga att de inte hade egen egendom medan svennene hade det och blev "bordfasta" i hirden dvs. kungen följe. De lägre graderna kunne vara styresmän och sysslomän. I det stora hela var hierarkin beroende av ägande och rikedom likt den anglosaxiska ordningen. Fram till celibatet sökte sig många rikemäns barn till kyrkans högre tjänster och levde även gifta och hade tillgång till kyrkans resurser.

Vid tolkningen av hirden är vår källa den danska hirden av huskarle Knud I (den Store) omger sig med i början av 1000-talet. Det är inte enkelt att generalisera när Knud levde i en krigisk tid liksom Olav den Helige med 64 av högsta graden i hirden medan Knud den Helige hade 17. En senare kung Nils hade 7 nobla i följet och det retade den gryende adeln där alla ville vara med i kungens följe.. Nils ståtar i Guiness Rekordbok med rekordet den minsta storleken av hov. Saxo tyckte illa om Nils av denna grund eftersom han levde i "riddartiden" och kanske själv drömde om att vara riddare i en stor hird. Här måste dock anmärkas att Nils utvidgade ämbetsmannakåren så han hade fler herrar runt sig.

I norska källor hittar vi ordet "thegngild" för mansbot, vilket antyder att detta tillföll en thegn om sådan fanns i annat fall kungen som överstepräst. Harald Hårfager ska ha stadfäst/ utdömt det på Island 875 AD. Vi kan notera att Knud använder begreppet "thegngild" som synonym med hirden. Vi vet dock ej hur det praktiserades men de högre böterna såsom vid mansbot tillföll kungen eller länsherrarna. Det var kanske naturligt eftersom herrarna skulle vara garant för freden i samhället. All administration var i snabb utveckling men baserar sig ändock på en ordning med gamla rötter.

Begreppet "huskarl" avsåg ibland en i hirden, men tydligen är det ett vagt språkbruk eftersom den vidare förklaringen ger huskarlen en lägre ställning än thegnen dvs. högadeln. Senare under riddartiden sjunker huskarlns status till förmån för de beväpnade i hirden. Byråkrati är alltid en funktion av folkmängden och i detta fall att från och med Sven Tveskägg höll sig en del kungar med stående militärmakt eftersom han nära nog ständigt var i ledung. Båtlagens ledare ute i landet gav upphov till ett stående lokalt ledarskap. Från att kungen varit överbefälhavare utvecklades en delegerad ledning där kungens närmaste män var de högre officerarna. Lägre officerare som kunne vara ämbetsmän i fredstid tillkom. Men detta system fungerade bäst i krigstid. I fredstid drog stormännen åt sina håll.

Knud och Olofs organisation är då att befästa ständigt rusthåll på de gårdar med dessa namn dessa namn. När vi väl har noterat ungefär vad vi vet om begreppen kan vi ge oss på att analysera kartan ovan lite närmare och notera att de tycks förekomma parvis med thegn som ena parten. Vi får då 6 par "thegn och karl", tre par "thegn och rinc" samt tre par "thegn och sven". Dessa par utgjorde då en etablering av en länsherre från hirden med assisterande fiskal /karl eller kanske en större gård med flera krigare.

Om vi ska vara stringenta måste vi ha bevis för regenters existens där sagor är bara sannolikt underlag och aldrig daterat. Likaså måste ett kungarike definieras genom at det har en viss organisation och har penningsystem. Då blir mynten ett viktigt bevis för att kungar verkligen existerat. Observera dock att dessa första kungar kallar sig REX dvs. från latinet, men det särskiljer sig också från tidigare näskungar och andra namn på landskapsherrar.

I fig. 351 kallar Olof Skötkonung sig "Rex un Col" vilket säkerligen ska tydas "kung på Koll". Här hos oss säger vi "på Dal" och likadant gjorde man om kungariket på Koll som förstås omfattade Västgötland. Gustav Vasa använder uttrycket "på Koll" i sina brev.

KNUD REX SW och THORMOD ON SIHT

Här har vi bevis på att Knud I åtminstone under nån tid varit kung i del av Sverige eller medkung men han lite större. På fig. 352 skrivs "Oleaf on Sidei" där vi ej direkt hittar ordet "sidei" men roten SI betydde ursprungligen "den andra sidan av två" och är förstås rot i ordet "sida, vid sidan". Genom historien finns många exempel på delat ledarskap eller gemensamma satsningar.

Men SIDEI= SI DEI kan också betyda "vid sidan av Gud". På många mynt från och med Dorestadtid har man ofta på ena sidan ritualastronomiska eller kalendarisk symboler. Korset betyder kanske "solår" ibland medan månskärorna är månåret ibland kvartalen. Observera att likarmat kors förekommer på många guldbrakteater utan att det kan knytas till kristendom.

De kalendariska symbolerna fortsatte fram till när kyrkan tog över tideräkningen och vi ser exempelvis biskop Absalon på frånsidan. I Danmark valdes kungarna på ting fram till att Påven skrev till kung Nils att "Kungadömet är givet av Gud" och sen blev det så småningom kungakröning i kyrkan. Men landstingen och folkväldet fungerade långe på papperet åtminstone.

Vi vet ochså att Knud i brev kallade sig "Rex magna part Swevorum" = kung i största delen av Sverige. Halvbror Olof satt i Husaby och vi vet att Knud hade med sig folk från Uppland för att ta gäld i England. Knuds rike var det största vi kan tänka oss från och med England till och med Estland. Han var för en tid kung i södra Norge dvs. Viken - Värmland. Till honom får vi förmodligen förbinda uppkomsten av vissa syssel i Viken, Värmland och i Estland.

Ett syssel bestod av 4 - 9 härader och ska kanske jämföras med senare prosterier. Detta var tydligen från början en kyrklig delning som kom till under Harald Blåtand när tyska kejsaren tvingade honom att inrätta 3 biskopsstolar på Jylland som då sträckte sig till Reynoldsburg i Sönderjylland. I Danmark hann det inte införas på öarna och det försvann snart ur bruk utom i nämnda provinser. Exempelvis Lovring syssel tycks ha bildat en medeltida tingskrets med säte i Horsens och det bestod av häradena Bjerre, Harz, Hatting, Nim, Voer, Vrads, Tyrsting, Hads og Lysgård, alltså det landområde som senare kom bilda Aakjær-Stjernholm- och Silkeborg Amter

Vi kan anta att denna skapelse av tegner inklusive krigare/ sjöfarare var en organisation som tillkom för Englandstågen men också för organisation av kyrkan där tegnen var en tidig andlig ledare för häradet eller del av landskapet. I fredstid struntade väl bönderna i dessa "herrar". Sen när det börjar kosta nånting är det en annan sak. Vi vet ej hur stor del av befolkningen var engagerade i de beväpnade vikingatågen. De flesta notiserna vi har handlar om mindre skarer i samband med rikemän och deras följen. Man får inte med sig folk om de inte ser att de tjänar på det. Bönder med familj tänker nog på den först.

Frågan är om vi ska kalla halvbröderna riksbildare och datera riksbildandet till strax efter år 1000, medan Sveariket hör till sagornas värld? Till slut hamnar vi i en förklaring till hur engelska "rinke" kom att användas speciellt i Mälardalen. Under Knuds tid kom en del ämbetsmän såsom myntmästare till Skandinavien såsom jarl Godwine. Kanske det också funnits med officerare/ administratörer som infört detta begrepp. Dessa avlönades då ofta genom att få gårdar för sitt uppehälle och placering. Egentligen kan man väl säga att Danmark och Sverige som kungariken bildades samtidigt även om Gorm och Harald började men utan alla kungarikets villkor uppfyllda.

Egentligen borde vi ha ett långt stycke om Birka här. Historikerna har länge velat göra det till "Det mäktiga Svearikets centrum". Men om vi vill leva oss in i dåtiden och använda de data vi får från utgrävningarna så var Birka ett frihandelsområde i mälaren som befolkades av utländska enklaver från runt Östersjön, Hedeby, Dorestad och kanske Ribe under somrarna. Man hade en kung och en garnison för att försvara alla köpmännen. Att Ansgar reste dit var kanske närmast därför att de fanns "frisiska kristna" där. Vi kan inte lita på att Rimbert och Ansgar helt hade klart för sig hur det var i det stora Götaland - Svealand. I synnerhet Adams beskrivningar är förvirrade.

Emilia Lauer-Andersson har tecknat denna bild av en tänkt stormans/ kungs landskapsgård i Fornsigtuna. Till sin hjälp har hon haft mätningar och data från utgrävningarna.

Svealands kungasäte låg förmodligen vid Fornsigtuna där man grävt i lämningar efter en hall med därtill hörande kringbyggnader. Det är den sorten lokala handels- och kungasäten vi finner redan före vikingatiden. Kungsgården på Adelsö tycks ha varit en underlydande gård som styrdes av en bryte. Sveriges första stad blir därmed Sigtuna där utgrävningarna hittills har funnit de tidigaste spåren från runt 970 och det blev rätt snabbt en stad med 6 kyrkor.

Numera daterar man Birkas slut till 979 och det måste ställas i relation till de stora händelserna i väster där kejsar Otto II strypte handeln på Nordsjön och samtidig behövde man kraftsamling mot kung Aethelred i England. Så orsaken kanske var handelns upphörande och att vissa "vikingar" passade på att plundra resterna. Det fanns beredskap och ledning i Svealand att samla en flotta för att åka och "gälda".

Vi vet från de senare landskapslagarna att speciellt för dessa kusttrakter var att samla lokala besättningar till båtarna. Inom denna rörelse härskade demokrati och medbestämmande och man delade förmodligen på vinsterna. Berättelserna om vikingatiden ger oss en uppfattning om en mängd som kände sig kallade att samla en mindre flotta och vi ser ingen central organisation förrän runt år 1000. Men säkerligen har det funnits lokal organisation och regler om att de övertaliga var ute "på tåg" under sommarens 16 veckor. Om vi ska tro Tacitus var svionerna berömda för sina flottor … det är en mening som får svensken att växa tre tum. Bevisen är svårare att ta fram.

Man får lätt uppfattningen en viss hög person rustade en båt och åkte ut. I själva verket torde det oftast ha varit en mindre flotta och alla var deltagare. På en runsten från mitten av 900-talet används uttrycket "'Skepparen' och alla vikingarna" och samma formulering finner man i Upplandslagen. Sen vet vi ochså att folken inom Norden kunne samarbeta ibland. Rökstenen berättar om många släkter som sitter i "Siudlund" i fyra vintrar. Kanske det var vid Hedeby och Danevirke när man satte stopp för Karlemagnes framryckning mot norr. Ejdern var den gamla gränsen mellan angler och saxare.

Trelleborgarna

Närbild Fyrkat, Hobro det stabila originalet i ek borde egentligen stå kvar den dag i dag

Våra historiker har tyvärr inte analyserat vikingatiden utifrån ett helnordiskt perspektiv. Snäv nationalism har styrt historia/ arkeologi till våra dagar. Men egentligen bör vi dra historien en 300 längre bakåt för att se utvecklingen mellan Norden och kejsarriket. Då får vi gå tillbaka åtminstone till 737 när Harald Hildetand förbättrade Danevirke vid Hedeby. En 14 km lång vall anläggning möjligen påbörjad 650 som ett försvar. Vi finner bara få anteckningar i annalerna exempelvis klostret i Fulda.

Vi lär oss inte bara att nord och syd var två världar. En nutida syn är väl nog att missionären Willibrord d 739 var oförskämt när han skriver om de "vilda danskarna" och om ledare Ongendus som sägs vara "vildare än en best och hårdare än sten" … Willibrord må ha skakat i byxorna när han skulle möta danska kungen och blivit förvånad när Ongendus behandlade honom med respekt och kontinentala seder

Karl I blev kallad "Slaktaren" därför att han under hela 700-talet kristnade bl.a. saxarna "döp dig eller dö" och exempelvis 782 i Verden vid Allerfloden slaktade 4500 fångna saxare. Han fick utplånat det mesta av Sachsen och resten gick åt i strider med Frankerriket. Jag slutar aldrig förvånas över att nutida historiker elegant glider över Karl I och Ottonernas slakt i kristendomens namn, medan den verkliga orsaken var makthunger. Jesuitregeln gäller bland historiker att bara det sker i Guds namn får man gå emot Guds budord.

Det är självklart att i Norden lysande man vid Hedeby och fick de färska nyheterna. Därtill förekom möten mellan parterna. Danmark föddes i Sönderjylland och annalerna berättar om hur Hedebykungen försökte få med norrmän och svenskar att förenas i kampen mot kejsarriket. Ofta hade dessa annat att göra, tyckte de. Det är i det ljuset vi ska se tillfällig närvaro i Hedeby av svenskar från Birka kanske. Birka tycks ha varit en handelsenklav. Men summan blir att nordborna hade inga skrupler när de sen plundrade kejsarriket - "anfall bästa försvar" Där sen kejsaren hade mage att införa tull i kejsarrikets hamnar. För ett tag höll Hedeby stången och var en lätt väg till nordsjön. Ett tag var Hedeby största staden i norra Europa

Om man ska tala om kungarike förväntar vi oss administration, försvar och myntning. Knud I är ett exempel på att vi bör beakta hela hans rike från England till Estland för att se hur han och bror Olof införde mynt och tjänstemän han sett man hade i England. Eftersom nordborna bedrev handel på Frankerriket viste de hela tiden precis hur den politiska situationen var i Västeuropa. De var intresserade av handeln med järn och stål och det frankiska svärdet var eftertraktat i utbyte. Det var inte populärt när man införde exportförbud. Karl I införde tullar och befästningar mot sjörövarna sades det, men populärt var det inte.

Fram till sin död 814 AD hade Karl I (Karlemagne) stora ambitioner och nordborna insåg säkerligen att hans skulle bli ett hot mot Norden. Han gav ändock de "otrogna" en chans genom att proklamera att de som inte tog dopet skulle dödas. I det ljuset framstår vikingatågen fr. o. m. ca. 793 som "angrepp är bästa försvaret" för att försvaga Frankerriket.

Den stora i Karl i sin tur insåg nog religionens värde och det var ett politiskt beslut att skicka Ansgar att pacificera nordborna. Psykologin i att nån kommer och säger "Du har inte rätta, jag ska lära dig hur du ska tänka" är att de lättskrämda snart nog börjar känna sig underlägsna och då är halva slaget vunnet.

Den starke låter sig inte omvändas och sen har vi Jantelagen! Vi får inte glömma att äran var något som kunne få bersärken att vakna i det nordiska sinnet. Några av de missionärer som dog hastigt viste kanske inte var gränsen går och var förblindade av sin egen präktighet och tro på religionens kraft. ... Det mesta i historieväg är skrivet om kristnandet och ur kyrkans synvinkel

Widukind av Corvey skriver i sin Rex gestae Saxonicae att den danske kungen Gorm? var vasall under Henrik I Fågelfängaren kung av Sachsen 919 - 936. Henrik var en av kungarna med speciell organisationstalang. Under sina 17 år vid makten samlade han Tyskland till ett rike och installerade 6 markgrevar, vilka senare blev borggrevar. Ordet mark är i detta sammanhang både i släkt med marsk och mark. Dåtiden försökte dra gränsen i våtland lätt att försvara Det var vad Ottonerna kallade markgrevskap med skyldighet att försvara kejsaren.

Denna form av lydnad för Danmark upplöstes så sent som under Knuds resa till påven 1027. Samma typ av gränsborgar uppfördes för att pacificera länder man erövrat. Nordiska historiker förtiger gärna detta faktum som är betydande om vi sak förstå företeelsen trelleborg. En del föreslår att det var kloster eftersom man hittat spår av munkar/ kyrklighet. Men det är bara att förvänta eftersom kejsarens avsikt var säkerligen att kristna landet för gott. Munklarna var missionärer som skulle omvända de vilda och styvnackade danskerna …jag förvånas över att skribenter i dag kopierar direkt munkar som då det begav sig beskrev de icke-kristna som ociviliserade barbarer.

Det danska kungariket/ markgrevskapet bildades vid denna tid av Gorm d. 958 förmodligen genom ett giftermål mellan harder i norr och sönderjyder. Det finns dokumenterat före 800 AD att folken i Angeln dvs. Schleswig-Holstein upp till Ribe kallades "daner" Och det finns spridda notiser i klosterannaler som berättar att danerna gjorde sitt bästa att försvara gränsen mot kejsarriket i söder. Ibland kallade man på hjälp från nordborna men de var icke alltid intresserade. Det finns dock runstenar som antyder att svearna ställde upp och parkerade folk vid Hedeby

Otto I var inte nöjd med sin del av forna frankerriket utan tillskansade sig Lorraine och gjorde sig till protektor i Burgund. Mest riktade han sig åt öster mot Ungern, Böhmen och 936 - 937 mot slaverna i ungefär vad som nyligen var Östtyskland. Grymheten var fruktansvärd där man nämner blodbad på torgen och att han flyttade om folkstammarna för att få kontroll … måntro han läst en tidig Machiavelli? Naturligtvis fanns samma tvång att döpa sig som under Karl I "döp dig eller dö!"

Kan icke låta bli att infoga en nutida hyllning till Kejsar Otto

Otto I blev den förste tyskromerske kejsaren år 962, vilkens rike officiellt levde kvar till år 1806. Genom hans försorg verkade många missionärer i Norden och hos de slaviska folken som senare kom att bilda nationerna Polen och Tjeckien. Genom hans försorg blev dessa katoliker och ej ortodoxa som många andra slaviska folk. Han räddade även den kristna enheten genom att avvärja de ungerska våldsverkarna (sett ur ett katolskt perspektiv), och blev kallad för "Europas befriare".

Framstöten mot Norden kom i mitten av 900-talet och han nådde ett steg längre genom att tåga upp till Limfjorden och kasta sitt spjut ut i den för att visa att landet var hans. Ur landskapslagarna kan vi se att symbolhandlingen mycket liknar när bönder inmutade land ur allmänning. Handlingen säger "detta är mitt så långt spjutet når". Kanske det var den gränsen som sen fick Adam av Bremen att skriva 100 år senare att ovanför Limfjorden kan ingen normal människa bo. Följden blev att tre biskopar inrättades på Jylland. Troligen var öarna och Skåne inte samlat än under Jyllands paraply

Kanske Otto I passade på efter Gorms död 958 att tvinga den unga kung Harald till dopet och därtill att inrätta tre biskopsstolar på Jylland. Otto I kröntes i Rom 962 Ad och då nämns han som överherre över Spanien, Burgund och Danmark. Det är ofta olika uppgifter men menar att Harald lät sig döpas 962 och historikerna framställer honom ofta som den stora kristendomen förkämpe. Men hur förklara att Harald sökte hjälp från Norge 973 mot kejsaren vide Hedeby. Kanske man trodde att den nya kejsaren Otto II var "grön". Men denna samlade sina styrkor och slog effektivt tillbaka norsken och dansken. …och 20 år senare sökte man tydligen hjälp av svensken eftersom vi har Erik Segersäll en kort tid 993 - 995 i Hedeby. Det var i regentskiftet moder Adelaide av Italien och Otto III.

Harald Blåtand med norsk hjälp gjorde ett misslyckat försök att kasta av sig oket i 974 AD året efter att Otto II tagit över ... Samtidigt med uppror i Bavarien. Det är en rimlig gissning att Otto II tagit i med hårdhandskarna mot de sturska danskarna. Fyrkat har man daterat till 980 - 981 och förberedelserna för ett så stort bygge har krävt några år eftersom man inte kan bygga med färskt virke. Den användes kanske 10 år och förstördes ca 1000 AD.

Den stora gåtan i sammanhanget är trelleborgarna. Man talar normalt om fem dvs. Aggersborg, Fyrkat, Nonnebacken, Trelleborg Slagelse och Trelleborg Skåne. Men på senare tid har man börjat gräva även vid Kolding, Trelleborg Nordjylland, Lejre och på Samsö. Aggersborg är störst och ligger strategisk rätt och man har kanske velat övervaka trafiken på Limfjorden. De övriga är bortom bebyggelsen kanske beroende på att man ville ha nära till ekskog och virke. Man har framkastat teorin att de skulle ha varit fångläger men bilden är vag eftersom fynden är få.

De flesta fynden är av normal hushållskaraktär kompletterat med hantverk. Vid Fyrkat har man hittat en pilspets som sannolikt har skjutits utifrån och dessutom finns spår av brand. Dessutom växtpollen av växter som normalt infördes av munkar. Vid Slagelse har man funnit spår av kyrka. Det är helt i linje med kejsaren metod att bygga borgar med munkar/ missionärer för att pacificera nya lydländer.

Otto II och hans mannar använde förstås faderns metoder som i sig logiska och följdriktiga ur maktens synvinkel. När han väl erövrat ett land tog han hjälp av kyrkan liksom Karl I hade gjort. Han inrättade borgar med garnison och prästerskap som skulle hålla koll på landet även på andra ställen än i Danmark. Det är samma mönster vi ser i trelleborgarna. Endast en överherre kan ha haft makt att ta i anspråk så mycket skog och resurser som krävdes för det väldiga bygget. Exempelvis till vart och ett av 16 hus i Fyrkat behövdes 300 kubikmeter obearbetad ek. Taktäckningen till varje hus krävde 25000 ekspån.

Man har konstaterat att de övergavs ganska snart eller kanske brändes ned av anfallare såsom den ende pilspetsen från Fyrkat indikerar. Otto II dog 983 AD och hans son vara bara ett barn med grälande kvinnor som förmyndare. Sven Tveskägg passade på att upprätta gränsen och förstöra kejsarens befästningar. Slaverna gjorde uppror och återtog Magdeburg. Det är rimligt att anta att trelleborgarna förstördes vid denna tid då danskarna återtog makten åtminstone i Danmark.

Tur i oturen för Norden var att Otto II hade problem på alla håll. I söder på Korsika och Sicilien satt muhammedaner. Längs ostgränsen trängde magyarer och schwaber. I nordväst slaver och i norr och längs kusterna nordbor och franken rådde han inte på. Han hann dock erövra Lombardiet efter att förre kungen dog och han gifte sig med änkan drottning Adelheid. Därtill då den inre faran som för jämnan bestod av adeln. Den hade gett hans släkt makten och därtill då påvestolen och dess ärkebiskopar som hade rang av hertigar. I takt med att de mer kyrkliga biskoparna dog ut tillsatte adeln sina egna släktingar. De roffade åt sig kyrkans jord och ökade oket på bönderna.

Det är begripligt att vare sig kejsarriket eller danskarna har nämnt detta "äventyr" i sina annaler. För tyskarna var det en nesa att förlora dem och för danskarna var det en nesa att bli markland och underordnade tyskarna. Trelleborgarna har en struktur av kejsarliga borgar för övervakning av folket. En del menar att Harald Blåtand anlade borgarna, men det äöär svårt att tänka sig munkar utan hjälp av kejsaren.

Systemet med tegner och svenne, karlar rinke andas mer anpassning till lilla Danmark och det relativt glesbyggda Sverige. Denna överklass fick sin förankring bland storbönderna som hade ett intresse av det och i den fanns "grekisk demokrati" att särskilja från böndernas folkstyre med de äldres råd och nån ålderman för byalaget. Båtlagen var demokratiska med endast en förare/ fågelman i styret och på många håll var båtlagen integrerade i samhället … utom förstås inre delar av landet såsom Götaland som dock tydligen kunne rusta båtar för långfärd. Se fynd vi Dalbergså och runstenarna med broderstenar på Jylland.

Vikingatiden var en tid som bryter mot det gamla relativt fredliga samhället i Norden. Även om man kanske då och då samlat besättning till en båt eller två och farit ut på handelsfärd eller för att röva om motståndet var litet. Så sent som i Upplandslagen var röveri ett nobelt företag och man kunne skaffa sig trälar på det sättet.

Bryte och husabyer etc.

Arkeologer och historiker har en aldrig sinande fantasi när de ser framför sig mäktiga hövdingar som driver in skatter, fördriver folk och HÄRSKAR. Oftast saknas sinne för det praktiska och en respekt för forntidens människor. Ett samhälle i ständig krig går ned sig i längden. Man ska inte förläsa sig på Heimskringla där Olav kallad helig slaktade folk i 15 olika strider och därtill en del på hemmaplan

Dessa fantasier är totalt inkongruenta med tingsmakt och bondelagrum alla skulle respektera vare sig de var bonde eller kung/ biskop. Femte Laga Fånget kom först med adelsprivilegierna 1281 där kungen fick rätt att förläna jord till den han ville. På papperet var odaljorden oberörbar men det var en annan sak med kungens egendom och regalierna dvs. områden utanför bondelagrummet.

Knud i England organiserade det mesta. Bailiff blev en titel för fiskalen som drev in böter och gärder å ena sidan och förmodligen organiserade också kungens praktiska verksamhet och eventuella rustningar. På svenska blir det bryte man ofta ger en snäv betydelse av gårdsfogde. Men dessa fanns överallt där en fogde behövdes hos biskopen, en storman eller hos kungen och länen. ... Här på Dal har vi två "Brytetorp" som ligger nära stora medeltida egendomar. Senare under medeltiden hade adeln som bisyssla att vara fogde eller nån annan uppgift i samhället. Ofta var det avdankade militära höjdare eller äldre män.

Det fanns förstås ingen riktig beskattning vid Knuds tid men det fanns andra fiskala saker inom dåtida län och eventuellt också i häradet. Exempelvis danska kung Nils början 1100-tal utverkade på landstinget ledungsböter, rättsböterna, mansbotet samt vrak och dana-arv. Då behövdes bryten/ fiskalen lokalt för att driva in och även lagra vad man samlat genom wapentak dvs. till krigstog.

Man brukar dra fram husebyarna vilka främst är en företeelse i östra Sverige; Osloområdet och lite i Östergötland och man kan inte göra dem till en generell princip annat än där de finns … se karta huseby. Man kan jämföra med kartan ovan över karle-, svenne-, rinke- samt tegnebyar vilka alla har samma utbredning. Den tredje funktionen vid sidan om lokala ledaren tegn/ häradshövding och krigarna var förstås fiskalen/ bryten som organiserade båtlagen och utrustningen. Det är här husabyerna kommer in. Det är här husabyerna kommer in. I dansk språkbruk var dessa kung eller biskops försörjning. Formen i flertal kan syfta på att de bestod af ett mantal dvs. flera torp. Men det finns många akademiska förklaringar.

Man kan också jämföra utbredningen av dessa med fornborgar se karta. Man menar att åtminstone en del av dessa har gjorts som ett kustförsvar där tydligen östra Sverige varit mest utsatt … begripligt nog eftersom man själva hade sitt för sig med sina vikingar och fick gensvar. Inre Sverige ordnade försvar och det fiskala genom att de utgick från de gårdar där funktionären satt. Men en del kände sig kallade att bygga egna borgar vid sidan om kungens fäste.

Ett Hus kunne förmodligen vara ett enkelt stenhus större eller mindre. Vi har ju några namn kvar såsom Akershus, Glimmingehus, Nyköpinghus och tidiga Vadstena ska kanske nog ses mer som ett hus än en borg. Möjligen kan Västergötlands Bosgårdar ha varit säte för en fiskal eftersom landet var indelat i bon. Vi ser ingen generell modell vare sig i Västergötland eller för hela landet.

Utvecklingen av detta var en lång process som började med Knud och Olof och fortsatte i mer än 300 år eller egentligen till våra dagar. Vi fick namn på administrativa enheter och det varierade i landsdelarna. Herred/ härad/ bo, ledung, skeppsredor, hus medan tegnen försvann till förmån för kyrkan. … att detta skulle ha skett med våld kan endast de mest krigiska och konspiratoriska inbilla sig.

Akademikerna strider förstå om begreppet som därtill skrivs på olika sätt. Jag vill dock slå ett slag för att de är en efterföljare till hallarna där vi på Dal har Hallebo vid Dalbergså och i Råggärd och Hallebol i Tösse. Det senare skrivs 1325 Hjords Hus i ett särskilt tillägg till Västgötalagen. Vi har bara en Huseby i Torp. I äldre tid ska man kanske tillägga sal som i Opsal, Skiringsal och Uppsala där vi på en runsten omtalas "salsgästen" dvs. överledarens utsända observatör.

När vi kommer till 1100 - 1200-talet börjar det bli akut med ställen där kungen samt biskop och hertig av nästan samma rang kan bo under sina vistelser i landsorten

Men låt oss först se på Valdemars jordebok 1231 års med nathold intagen:

1230-talets typiske nathold, beräknat för två dygns gästning består först och främst av 1440 skäpper havre till nathold (en skäppe mot svarar en mindre balja). Till bröd och öl går 240 skæpper rågmjöl, 240 skäpper vetemjöl, 120 skäpper kornmjöl, 360 skäpper malt och ett kvantum pors dvs. humlens föregångare. Köttmat 26 saltade svin, 14 levande svin, 16 saltade oxar, 26 saltade får, 360 höns, 180 gäss, 14 tunnorr smör, 360 ostar, 8 tunnor sill och 360 torkad torsk. Dessutom peppare, kummin, salt och en viss summa att köpa färsk fisk för … http://unge.toldskat.dk/Nathold.asp

Utöver etta anges löner till ämbetsmän, kökspersonal och andra tjänare. Vi får en uppfattning om gästabudets storlek när det anges att man ska ha 100 fat och 400 tallrikar. På den tiden åt man med fingrarna så det var möjligt att flera åt från samma talrik. Från och med 1100-talet började man bygga hus/ borg som utvecklades till slott just för gästabuden och för att lagra naturaprodukter från gärder och vad man nu kallade beskattningen.

Valdemar lät bygga Vadstena runt 1250

Det är i det ljuset vi ska se begränsningen av "hästar" till 40 för hertigen, 30 för biskopen, 12 för rådsmedlemmen, riddare / väpnare och kaniker 4 och övriga inbjudna 2. Hertigar och biskopar bodde förmodligen nära mötet, medan övrig på sin väg till mötet kunne gästa bönder längs vägen. Vet inte hur många biskopen hade på sin visitation?

England gäldades

Vikingarna drabbade inte Norden så vitt vi vet även om det finns tecken på att nån bränt i Birka. Ändock bryter det mot det gamla relativt fredliga samhället i Norden. Vi kanske man om våren samlat besättning till en båt eller två och farit ut på handelsfärd eller för att röva om motståndet var litet. Så sent som i Upplandslagen var röveri ett nobelt företag och man kunne skaffa sig trälar på det sättet. Den frågan är troligen mycket överdriven och begreppet träl / slav har många aspekter Men historikerna har helt missat att göra den geopolitiska utvärderingen. Istället använder man klichéer baserade på franska och engelska munkars beskrivningar av "de vilda vikingarna". Det finns inte en beskrivning som täcker alla faser från slutet av 700-Talet till början av 1000-talet.

Den tidiga fasen hade verkan att stävja Franken - Tyskens expansion och möjliga strävan att och ta England. De nio tågen till England mellan 980 - 1016 var däremot en hjälp åt anglerna i England. Det blev en upprepning av att Horsa och Hengest kallades till England för att skapa ordning på 400-talet. Den saxiska kung Aethelred gjorde misstaget 1002 att beordra alla angler ska dödas och man hann förkorta några nobla familjer. Engelska historiker glider elegant över den "lilla detaljen" och framställer engelsmännen som "Guds bästa barn". Av nån anledning tycks nordiska historiker hellre kopiera andra istället för att tänka själv. Må nämnas att beskattningarna riktades främst mot södra England och saxiska områden.

In ulfr hafir onklati . thru kialtakat thit uas fursta this tusti kat . tha --- thurktil . tha kalt Knudr

Men Ulf har i England tagit tre gäldar. Den första Toste gäldade. Sedan gäldade Torkil. Sedan gäldade Knud.

Vi vet förstås ej vad man hade för avsikter och i vilken mån alla dess tåg var synkroniserade. Men effekten var att anglerna fick leva. Det gör att många engelsmän i dag kan skryta med påbrå från anglerna. Det är fakta man ofta förtiger i missriktad politisk frisering av historien där de kristna framställs som hjältar fast de kanske var grymmare än de såkallade vikingarna eller hellre legotrupperna.

En annan slutsats är att det tydligen inte fanns ett enat kungarike/ enade kungariken utan det var stormän och "landshövdingar" som, kände sig kallade och anslöt sig till tågen. Kanske en del bara samlade ihop en flotta och gjorde ett eget tåg. Detta gäller hela vikingatiden fram till Knud. Jämför även de något senare Harald Hårdråde och Ivar i österled. Egentligen var det en normal början på den feodala tiden då herrarna bildade egna kungariken i många glesbyggda trakter. Det här med bondeplågare kom mycket senare och inte överallt.

De "gäldande" tågen till England var en nordisk affär där norrmännen var de första under 980-talet. De större tågen måste ha krävt mer folk än vad Danmark kunne ställa upp med. Då var det väl naturligt att enrollera sjövana bohuslänningar och svear. Svend Tveskägg samarbetade säkerligen med Toste från Uppland 1003 -1006,. Han var ju gift med Sigrid Storråda i hennes andra giftermål. En påminnelse om familjebanden i Norden. Sigrids arv skifattdes och nämns ssita gången 1232. Tveskägget hade band till Venden dvs. med Torkil den Höga vars tåg var 1009 - 1013. Exempelvis tågen 1002, 1007, 1012 ska ha rört sig om 50000 kilo silver. Vist tog de bra betalt.

Sven for ut 1013 men dog snart och Knud valdes som efterföljare 1013 - 1016 innan han blev kung av England. Bästa beviset på riksbildningen är säkerligen mynten där både Knud och Olof slår mynt i Sigtuna och använder i vissa falla samma myntmästare. Knud kallar sig i brev "Rex magna part Swevorum" och på mynt REX SWEVORUM medan Olof har präglar mynt med OLAFA REX AN COL dvs. kung på Kinnekulle underförstått i Västgötland och Småland. Knud var i Baltikum 1023 och införde tydligen syssel i Estland.

Även om vikingarna bland nordborna ofta var i luven på franker och tyska fanns en del som följde den feodala utvecklingen hos de stora. Man anpassade det efterhands till Norden där idéer som "hus och thegn + karl" tycks vara lånade från kejsarriket och senare kan vi se andra anpassade lån.

De västeuropeiska ledarna sneglade förstå på varandra och tog upp nymodigheter de kunne använda samt letade i gamla traditioner. Knuds organisation med thegner och krigare liknar mycket de tyska kejsarnas organisation i deras randområden / markgrevskap. Men naturligtvis tog man vid lära av händelserna runt 984 AD och trelleborgarna. De kan bli kostsamt att tvinga folk till kristendom eller att förslava dem.

Danska och svenska folket och nordbor i gemen insåg att de måste sluta sig samman och stödja och leva med kungarna. Norden är så pass stort att det bara är naturligt att det utkristalliserades flera kungadömen med tiden. Kungen kunne erbjuda att organisera försvar mot den södra fienden. I vår tid finns supernationalister som motsätter sig tanken på att man kunnat samarbeta En del tycker det är försmädligt om kungen råkat sitta i Danmark. Kanske det beror på unionstiden och ändock var det svenska rådsherrarna (från Svealand flest) som "tillsatte" Margareta.

Men säkerligen har samarbetat mellan stormän redan under Guldåldern där åtminstone västra Skandinavien hölls samman av guldhalsringarna. De indikerar kulturgemenskap. Sen banden mellan Knuds föräldrar och Toste samt Olofs och Knuds organisation banade väg för den likheten i kultur vi upplever i dag. Det skulle vara intressant om en doktorsavhandling tog sig an frågan. Och framför allt ser till att den får allmän spridning i hela Norden.

Gemensamt försvar är ett av kungamaktens kännetecken. Det var en process där man fått sig en tankeställare och ställde upp med vapentak dvs. var tionde ställde upp vid rustningar dvs. det var den första skatten och kungens främsta uppgift om inte det var som ledare av ritualet. Detta ligger i linje med att Tacitus ca 120 AD skriver att folket valde ledare bara för särskilda tillfällen dvs. oftast försvar av landet och kanske "tåg" till utlandet. Dessutom fick man tillfälligt blodad tand genom beskattningen av saxarna i England. Man såg handgripligen att det lönade sig genom de silver man förde hem.

Knud for fram med lämpor och fick storbönderna och gryende adel med sig. Pengar är alltid bra att ha. Englandstågen krävde demokrati i leden annars skulle man inte få besättningarna att vara enheter. Thegnerna tyder på att man ansåg att tiden inte var mogen för ett prästerskap. Vi vet icke om Knud alls var beroende av tyska kejsaren som under hans tid var rätt svag. Denne var dock kejsare av Rom och en bundsförvant vid införandet av kristen organisation som Knud förmodligen lärde sig uppskatta i England. Inte minst genom att man fick utbildade skrivare. Långt senare kallades det "Det Helige tysk-romerska riket" som det kallas än i dag. Tänka vad propagandans formuleringar kan förvrida huvudet och leva evigt.

Kanske det var kyrkan som stod för skrivandet i organisationen av Danmark och som kröp österut. Samtidigt var det en naturlig utveckling när kyrkan kom. Syssel tycks dock mest ha varit för att skapa en klass av sysslomän vars andra uppgift var att rusta för kungen. Vi kan bara gissa att Olof i Västgötland införde organisationen med "bo".

Från England vet vi att han införde begreppet "huskarl" ceorl/ churl som finns i ortnamnen Carlton bl.a. och kan jämföra med svenne-/ rinke-/ karlebyar. Där kommer vi in på begreppet "hus" som organisation, där det förmodligen ersatte "hall och sal". Då syfta jag på "husbyarna" som i stort finns bara i Uppland och Södermanland samt ett par i Östgötland. De var tydligen en förlöpare till borgarna som han säkerligen såg i England förutom att han viste hur kejsarriket organiserade. De blev en blandning av kungens fatebur/ visthus / skafferi och en förläggning av fiskal med en mindre trupp. Tio välutrustade svenner var en stor trupp i dåtidens landskap.

I Sverige infördes beskattning i Uppland så sent som1247 och den måste ha funnits innan man kunne organiserat samla i lador och hus. Man kan väl inte tala om "Uppsala Öd" förrän det fanns beskattning men kanske man samlade in gärd för "vapentak" tidigare?

Begreppet "thegn" ska sätta in i ett historiskt sammanhang som börjar före romarna under keltisk tid. Det kan vi sluta oss till eftersom ordet finns i alla germanska språk. Vi har indikationer på att det keltiska samfundet var delad i tingskretsar såsom det är i Tyskland i dag. Dessa hade lagläsare och ritualledare på ett sätt vi känner från tidig bronsålder i Anatolien. I en relativ glesbygd är aggressionen liten men man behöver hålla samman. Den federativa ordningen med valda ledare inom hirden/ högadeln bestod i Tyskland tills ärftligheten etablerat sig ordentligt genom kejsar Otto I.

Angelsaxiska historikerna talar om att immigranterna från byarna kom ledda av sina "aldermen/ ealdormen" dvs. åldermän / årmän vilka var mer ritualledare än militära ledare. Ordet "thegn / thane" definieras på angelsaxisk grund som "en äldre vis man". Vi vet från Tacitus att tingskretsen valde ledare för speciella tillfällen såsom försvar och andra företag. Det var väl naturligt att thegnen, visingen, näskungen blev ledare för den lokala kretsen. Krigstillstånd är i det långa loppet tillfälliga avbrott i ett fredligt samhälle.

Dessutom har vi "Ringens tid" under folkvandringstiden. Fynden av runt 30 halsringar täcker södra Norge, Västsverige, Öland, Gotland, Danska öarna, Pommern och hittills ett enkelt fynd i Vendsyssel med södra Jylland och Schleswig har sina guldhorn. Kort sagt de flesta halsringarna är närapå från samma verkstad och många med inpunsade halvmånar vilket indikerar rituell gemenskap. ånga av ringarna väger 600 - 800 gram guld och en förmögenhet man nästan kunne köpa ett herred för. Det finns några på 2 kilo och alla måste ha varit en kollektiv företeelse och hade rituellt värde

Av nån anledning har arkeologin ignorerat detta bevis för värdegemenskap och en möjlig federation i Norden som därtill var en utlöpare av svebiska förbundet med ytterligare federativ kulturell gemenskap. Man hade inte kungar utan folklandens ritualledare och i nödfall ledare i strid. Medlemmarna valde en överlord eller bretwalda mellan sig.

Vidare sägs att den stora invandringen av angler och saxare 477 AD leddes av Aelle en bretwalda från saxarna. Traditionens makt är stor och det är ett mellansteg mellan folkstyre och feodalism där kungarna kom in på 600-talet i England. För invandrarna var det nödvändigt med sammanhållning och demokrati. När man väl etablerat sig kunne privata intressen börja ta form och 7 större och 7 mindre kungariken slogs samma lite efter lite till kungariket England på 800-talet. Man ser en liknande utveckling i Frankrike - Tyskland.

Runt år 1000 var tiden mogen för en ny organisation. Vi vet förstås inte något om förhållandet mellan halvbröderna annat än det var fredligt. Vi finner att både Olof och Knud myntade i Sigtuna. Knud fick med sig folk till England 1014 - 1016. Det finns anledning att anta att han stod bakom organisationen av tegnebyar, svennebyar, rinkebyar och karlebyar. Uppland, Södermanland och Östgötland var förmodligen tätbefolkade jämfört med Västgötland. Den nya organisationen medförde att det skapades en relativt stor feodaladel i dessa landskap som senare blev så mäktig att den styrde Sverige fram till Gustav Vasa.

Olof dog 1022 och vi vet ej något om arvskiftet. Dåtida kungar skiftade sin makt som vilket jordarv som helst. Det innebär egentligen att Olofs halvbror Knud ärvde Sverige. Kanske det var därför Anund Olofsson 1026 slog sig ihop med svågern Olav Haraldsson i Norge och härjade vid i Skåne med en strid vid Helgeå mot Knud utan att vinna något egentligen. Ärftliga kungadömen bäddar för tronstrider mellan arvingarna … ibland löser det sig ibland inte. Vi vet dock att sonen Anund Jakob blev kung efter Knud och fortsatte myntningen i Sigtuna med samma myntmästare som förut dvs. samma som Knud och Harda-Knud använde.

Året därpå frigjorde sig Knud från markgrevskapet under tyska kejsaren och var väl starkare än nånsin sina sista år fram till han dog 1035. Vad gäller myntningen blev det att avbrott i Sverige och där då Anund/ Sverige kanske miste sina engelsk -- danska myntmästare. En annan sak är att kanske silvret tog slut och hamnade på Gotland? Penningen måste rulla och det fanns kanske ingen handel att tala om.

England var tätare befolkat och det är naturligt att hierarkin och överklassen blev större. Vid Knuts tid skiljer man mellan King's thane och median thane dvs. kungs tegn och mellan tegnen. Efter vad jag förstår förlänade kungen egendomar åt sina fiskaler medan övriga var privatföretagare med minst 5 hide (mantal) så att säga. Observera att dessa uppgifter ät tagna ur rätt sena dokument såsom Domesday's Book. Byråkratin växer fram ur kombinationen behov och personliga strävanden att omge sig med folk och få makt.

I England skrev Knut förordning om "arvskatten" för noblessen som skulle följa graderna. Det angavs hur många hästar, reservhästar, hjälmar, rustningar och vapen en earlen, count (hertig kungasöner) kungens thane och mellanthane fick ha. På 1200-talet ser vi en liknande förordning i Sverige efter att adel och biskopar (i grad som kungabarn) etablerats. Förmodligen fanns det en baktanke att begränsa adelns rustning i förhållande till kungen. Sen hette det att det var för att skydda bönderna från gästande stora följen.

Adeln var från början ett bihang till bondesamhället och hela tiden i numerär en liten minoritet som bönderna tolererade utan att ha nytta av dem. För det mesta kostade det mer än det smakade. De flesta historiker har sen disciplinens början bara sysslat med att beskriva överklassen och man kan inte kalla det objektiv och sann historia utan närmast propaganda för överklassen. Naturligtvis är det en sned historia och beskriver inte folkets liv. Å andra sidan kanske det är bra att känna till hur folk kan bete sig när de skaffar sig makt!

Denna essä vänder kanske upp och ned begreppen för de som vill se ett gammalt dominerande Svearike i Mälardalen. Vi har väl egentligen inte många bevis för annat än småkungar och tillfälliga aggressioner före de kända kungarna. Det går inte att lita på tidiga skriftliga källor om inte man kan komplettera med andra källor eller artefakter. Det är bara att se på Adam af Bremens blandning av hörsägen, antika litterära lån, vad han som barn lärt om folk utanför hans lilla värld och vad Svend Estridsen lurade i honom då Adam var på besök vid Urnehoved i Sönderjylland.

En annan sak att innan vi börjar tala om kungariken och nationer bör vi definiera kriterierna för vad som gör ett kungarike dvs. erkänt kung (av folket), myntning, försvar, erkända gränser, beskattning, ordnat ägande bland annat. Delar av detta fanns kanske långt tidigare åtminstone lokalt, men i det egentliga ättesamhället fanns ingen anledning att ärva eftersom familjen levde kontinuerligt på samma egendom. Förmodligen fanns det system i oordningen där resultatet åtminstone blev att Frankrike-Tyskland i det närmaste stoppades vid Danevirke. Handel brukar inte känna gränser och under samma tid flöt varor i båda riktningar.

Historiker tycks mest vara rojalister som en gammal tradition. För det mesta får vi veta om kungar, när de regerade och vilka strider de vann och förlorade och inte stort mer. Ingen nyansering av begreppet kung. Sverige har inte mycken skriven tidig historia och vi får gå till Danmark för att skönja tidig utveckling. Kung Nils lyckades i början av 1100-talet på landstingen få tingsmenigheten att bevilja "regalierna" som kunglig egendom. Det var skogar, sjöar och marker utanför de av bönder, stormän och handelsplatser inmutade områdena.

Efter det blev det möjligt för kungen att förläna och eventuellt "sköta" land från sina/ kungens / rikets domäner. Bönderna hade möjligheter inom sina domäner att ge land som "taka eller holm" ur sitt lagrum. Det är då möjligt att "femete laga fånget" gåva till kom redan med Olof Skötkonung. I dessa frågor stod även kungen under lagen.

Detta innebär ett folkvälde och observera att kungen fick resa runt till tingen i de olika landskapen. Språkbruket har säkerligen varit folk/ folkland med bakomliggande genetisk gemenskap eftersom folk inte flyttade stort längre än inom sitt folklands gränser. Vi kan skymta i att Östangeln som är delad i Norfolk och Southfolk. Egentligen har vi kvar de gamla landskapen och förstås att dessa folklands lagar är till stor del likadana men ändock speglar olikheter.

I svenskan brukar vi tala om lagrum och det bottnat i de gamla begreppen ornum, birke, biarke vilka betyder ett lagrum utanför eller som en ö i bondelagrummet. Underförstått med eget styre och lag om så behövdes och det innefattade stormännens egendomar och handelsplatser som senare blev städer. I Danmark kallas stadsrätt fortfarande "birkeret". Av allt detta lär vi att kungarna var beroende av tingsmenigheten på samma sätt som Tacitus beskriver germanernas samhälle på 100-talet.

Knud II som senare fick tillnamnet Knud den Helige i Danmark kunne inte handskas med folket och mördades. Det ledde till att kyrkan som ville se centraliserad makt kanoniserade honom. Så är det med alla de heliga och stora att de nått sin status genom att gå mot folk eller att ha ihjäl folk i kristendomens namn och varje land fick sitt nationalhelgon för att ena världslig och kyrklig makt. Vissa påvar strävade formligen efter Gudstaten. I medeltidens språkbruk nämns helgonkungarna som existerande kungar jämsides samtida kungen och det liknar användandet av de förmodade gudarna före kristendomen.

Denna essä visar också att om vi vill skriva objektiv historia måste vi beakta hela Norden och Östersjöområdet i en tid då det inte fanns kungariken och även efter kungariken etablerats. Kungafamiljer och stormän gifte sig och skapade band över gränserna och ibland sökte man hjälp om man fick problem på hemmaplan. Den av Jan Guillou helgonförklarade Birger Jarl var förmyndare för en son som bar danska kungarnas (Sönderjyllands) 3 leoparder i vapnet

Dessutom måste vi beakta de aggressiva makterna i söder som strävade mot hela Norden och egentligen redan för 2000 år sen när Tiberius var vid Elbe. Numera sker det ju lite fredligare när Eurolandet vill pressa tätbygdens normer på glesbygden i Norden.

Här är det inte avsikten att skriva historia utan att skissa upp idéhistoriska händelseförlopp så att vi ser hur idéer utvecklas och vandrar vidare för att småningom anpassas. När det gäller kungamakt är det naturligt att det börjar i det lilla och är beroende av befolkningens storlek. När makten växer blir den beroende av pengar och beskattning. Byråkratin börjar att växa och under flera hundra år var officerarna i fredstid lokala ämbetsmän medan prästerna skötte det mesta hemma i krigstid. Vi har kvar av präster uppgjorda lister på boskap och annat i det första kontrollsamhället skapat i medeltid.

Danelagen

Det har gjorts stor sak av att danerna bringade danelagen till de vilda britterna som hade glömt vad romersk lag var? En mer sansad bedömning är väl nog att britterna hade lag förut. De inflyttade angelsaxarna hade förstås sin lag med sig där de blev dominerande. Nya inflyttningen var till vissa delar inflyttning till gammalnordiskt område. Engelsmännen övertog angelsaxarnas språk och danernas institutioner fortsatte. Vilket talar för en stark och genomtänkt nordisk kultur. Saxarnas kultur var säkerligen snarlik och jämkades ihop med de första anglerna och senare danerna.

Men största delen av vikingarnas nyinflyttning till norra England Cumbria, Northumbria och Sjödistriktet. Införandet av nordiska seder i de förmodligen rätt glesbefolkade områdena där var en fråga om vilka var i majoritet. För att få proportioner må nämnas att hela Englands befolkning vid vikingatidens början uppskattas till en och en halv till två miljoner. Vist fanns det plats.

Engelsk karta som ger en uppfattning om invandringen till "Nya Danelagen" i norra England under vikingatiden där punkterna indikerar ortnamn med ändelsen -by

De engelska forskarna har inte vågat sig på att uppskatta invandringens storlek. Ett mått är att i Yorkshire uppskattas ur Doomesday Book ca 200 år senare att 40 – 50 % var invandrare. Vidare att 744 ortnamn bedöms vara äkta skandinaviska. På en höft kan man då anta att Cumbria, Northumberland och norra Anglia tillsammans haft ett par gånger fler invandrare eller tillsammans runt 2000 byar. Anta att dessa byar från början bestod av en släkt på högst 10 - 30 personer och vi får storleksordningen 20 000 - 60 000 invandrare till Danelagen i denna andra våg. Siffran anger bara storleksordningen.

Normalt när vi hör ordet "danelagen" säger man då bara att det är området norr om Themsen eller något sådant och det fanns innan vikingarnas våg. I själva verket betyder det nog organisationen och rituallagen för året i bondesamhället i demokratisk ordning. Västgötalagens byalagsbalk är ett bra exempel på det vardagliga året skulle jag tro. Begreppet ealdorman antyder att man leddes av sin årman som höll reda på vad som skulle göras under året och representerade lokalsamhället utåt.

I sammanhanget glömmer man ofta bort påverkningarna i den andra riktningen. Systemet med thegner och karlar har redan behandlats. Myntningen i Danmark var i början mycket angelsaxisk som i sin tur kopierade romerska imperiets kejsarmynt. Då inte bara vad man annars tog med sig hem, utan strömmen av förkunnare som var fler från England än de som sen kom via Hamburg Bremen. Tysklands apostel kom ju från England St. Bonifacius i början av 700-talet och han kom till Frisien.

Mäster Adam tycks ha fått tolkningsföreträde i den frågan medan Wilfred, Willibord, Alubert, Willehad och säkerligen många obekanta från Canterbury lämnas utanför såsom Thorger av Västervik som tyck ha kommit via Norge och Värmland till Thy. Av nån anledning tycks Rimberts Krönika vara tabu i Sverige. Med de nämnda och fler därtill kom nordiska handelsmän i kontakt under deras besök i Frisien, gamla Saxen och handelsstäder i Västeuropa.

Numera har irländare och engelsmän vaknat upp och insett att om de skäller på vikingar skäller de på egna förfäder … medan historikerna i Mälardalen i mångt ser på Norden med Mäster Adams ögon … som vilda skitiga barbarer.

Vid denna tid fanns ingen egentlig beskattning utom vissa uttag som gästning och att delta i krig. Visserligen berättas om att nån kung beskattade ett erövrat folk men etablerad kontinuerlig skatt finns inga bevis för. Undantaget är städerna där exempelvis Karlemagne erövrade Dorestad och la tull på all handel. Gemensamt för nästan alla kungar var att de hade problem att få ihop pengar till såväl lyx som till krig.

Det nya i danelagen blev förmodligen "beskattningen" om än i mindre omfattning dvs. brandskatterna eller de gäldar Torkel den Höga, Svend, Knud och Toste av Svealand utkrävde. Det var mer beskattning av gammalt romerskt snitt. Men de flesta av tågen gick till saxiska områden i södra England: Undantaget är Sven och Knuds sista tåg fram och tillbaka tre gångar mellan Yorkshire och mellersta Saxland. Följden av denna tid blev att det lugnade ned rasismen saxarna bedrev i England som det synes.

I övrigt gällde "vapentaket" som togs ut för varje företag i folklandets regi. I tiderna framåt har vi "gärdarna" som också öronmärktes men hade en tendens att bli bestående även om de utlystes som avgift för vist företag i rikets intresse. Egentligen tillämpar vi i stort samma principer i dag … i slutet av 1800-talet avsattes hundskatten till den gryende köpingens gatubelysning här i Dalmetropolen. Från början en enda lampa på den viktigaste platsen.

Den danska överhögheten löstes snabbt upp bl.a. genom Knuds giftermål med Emma och att det fanns arvingar i England beredda att strida om makten när danska kungar var för svaga och övriga Nordens småherrar hade annat att tänka på. Vilhelm Erövraren gjorde egentligen anspråk på arv när han landsteg i England och mötte engelska jarlar och Harald från Norge som sen slår sig ihop med Tostig från Flandern. Denne hade från början 60 skepp men decimerades till 12 innan han gick ihop med Harald av Norge. De feodala krigen var ofta inom släkten om man räknar tillbaka några led.

I Sverige blev det något av ett uppehåll i synliga spår av kungadömet såsom myntning. De kungar som nämns är bara namn. Tydligen riktade man sig österut med sina nya erfarenheter av organiserad tåg och plundring om det vill sig väl. Runt 1040 AD har vi en del runstenar som berättar om Ingvarståget i Österled. Ungefär samtidigt åkte norska Harald Hårdråde till Bysans och tjänade en del stålar. Efter hans hemkomst ser vi en stark influens från Byusans på de danska mynten. Kanske kungaparet började klä sig efter bysantinskt mode?

Svenskarna gör stor affär av att några årtionden satt en svensk lokalhövding som kung i Hedeby i början av 900-talet. Det är bara det att förmodligen är det Adam av Bremen som berättar om en Olof med sonen Gnupa, men på en runsten står det Gnupa son av Sigtrygg och Asfrid Odinkarsdotter där hon är från Danmark. Vilket innebär att denne gift in sig och blivit lokala länsherre i Schleswig. Något helt Danmark fanns inte vid den tiden. Jag tror mer på runsten än på Mäster Adam i denna fråga. I Sverige fanns kanske "tjugo" kungar om man ska raljera utifrån Rökstenen från ca 800 AD.

Danernas kärnland låg i Schleswig och det vore naturligt att man sökte stöd från svenskarna och kanske befäste det med giftermål. De franska riksannalerna berättar om att danerna åkte till Vestfold för att få med den lokala hövdingen att försvara Danevirke men denne flydde. Förmodligen kändes Danevirke avlägset från Vestfold. Danskarna tolkar detta som att Danmark omfattade även Norge vi denna tid. Men mer sannolikt är att Norge hörde till den gamla federationen av frivillig samverkan.

Danskerna gör stor affär av Danelagen trots att det historiskt sett är det ett kort mellanspel om än med djup påverkning. Därtill det faktum att invandrarna säkerligen kom från "hela" Norden. En indikation är de angelsaxiska mynten och där de då i vanlig ordning har samlats på Gotland 50 000, i gamla Danmark 15 000 och i Norge 3000. Sen då ortnamnens budskap där en liten mängd kan kallas "vänorter" och antyder varifrån utvandrarna kommit.

Det är inte lätt att pussla ihop alla data och frågan om begreppet Danmark hänger lite i luften än. Ordet förekommer visserligen på Gorms sten över drottning Thyra, men det är inte helt säkert att stenen tillkommit under hans tid dvs. före 958 AD. Kanske det var kung Harald som lät göra den samtidigt med de andra stenarna vid Jellinge i slutet av århundradet. Vid gravhögarna ville han markera Danmark födelse och navel manifesterad i runstenarna. Harald säger sig ha kristnat hela Danmark, men sanningen är väl den att kejsar Otto tvingade honom till dopet på samma sätt som han "missionerade i alla sin grannländer och bildade markgrevskap. Det gåtfulla är att drottning Thyra kallas "Tanmarka but" vilket jag tolkar som att hon var fredkulla mellan hennes Schleswig och Gorm från Hardjylland.

Ett par böcker har var särskilda referenser till denna essä

Carl Löfving, Gothia danskt/engelskt skattland, GOTARC Series B Arcaheological Thesis No 16, Göteborgs Universitet 2001

Mats G. Larsson, Rinkar, tegnar, karlar svenner, artikel Populär Historia april 2002