Skatter

En betraktelse av skatterna kan endast beskrivas med relationer. Här beskrivs de olika skatterna i jämförelse med tjänstefolks, bönders och adels inkomster. Längden för Älvsborgs lösen ger en bild av hur folket betalade för Sveriges port till Västerhavet

Skatteskruven, löneskillnader, grundskatterna, jordeboksräntan, mantalsräntan, övriga pålagor, beskattningen, skattesmitare, bondplågare och fogdepuke, Älvsborgs lösen, sparsamhet, Gustav II Adolf, Magnus Gabriel de la Gardie

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan| Skatt & Handel|2 Malmletare | 3 Hantverk | Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Skatteskruven dras åt 

Av 1600-talets krig för Sveriges del var 30-åriga kriget förstås det största. Till en del handlade detta om religion, men även om släktskap mellan furstar, handelsvägar och skapandet av provinser. Det sistnämnda delvis för att finansiera kriget. Sveriges egen arme’ räckte knappt till mer än att försvara hemmafronten. Den ingick i hela krigstillståndet där såväl dansken som ryssen vaktade på tillfället om Sverige försvagades. Även om Danmark tillhörde de reformerta var de egentligen inte på samma sida. Därför var dethär med religionskrig bara en delorsak, men låt oss se på några av Gustav II Adolf s egna motiveringar:

1) Kriget är oundvikligt mellan oss och kejsaren. Ty

1. Vill kejsaren utrota alla, som icke är av hans religion.

2. Österrikiska huset har aldrig upphört att trakta efter herraväldet över hela världen.

 …………

3. Om icke fiendens flotta nu betvingas, ska han från Wismar oroa all handel. Han ska då kunna med framgång strida med oss i sjön. Men det skulle förhindras genom att vi ginge över (Östersjön).

Vi skulle därigenom hindra tillväxten av hans makt i Tyskland. Ty då han förer kriget utan penningar, endast genom inkvarteringar, så ska han inom kort ruinera Tysklands länder. Och ju svagare fienderna blir, ju tryggare ska Sverige vara.

…………..

5) Hugsvala vi därmed alla våra religionsförvanter. Eljes kunna vi aldrig försvara Gud eller världen, om vi dem övergiva.

………………

9) Om vi gå över till Tyskland, skola även böhmarna gripa till vapen – ty de äro ochså protestanter – kanske även grannfolken fransmännen m.fl.

10) Skulle vi alla stupa i Tyskland, så skulle dock svenskarna i Sverige vara oskadda, då de ju har sin flotta.

Vi ser att hans tankegångar förstås var bra för svensken, men knappast för de som bodde på den utländska mark där han ville förlägga striderna. Han visar samma hänsynslöshet

därvidlag som alla tiders stormaktsherrar. Lika klart är att han och hans föregångare ville öppna handelsvägarna. Stockholm svarade länge eller i stort hela 1600-talet för lejonparten av Sveriges import och export. Motivet till att utvidga Sverige på Danmarks bekostnad var att få en hamn på västkusten samt senare ochså tillgång till Öresund.

Danerna hade för kanske ett par tusen år och mera sen insett att det var viktigt att ha både Själland och Skåne och behärska den s.k. Öresundstullen. Det var en annan tid. I dag skulle vi normalt inte godta att ett land tar av ett annat land med våld. Man kan ej heller skylla på kungarnas maktlusta eftersom hela den gamla adeln plus handelsfursterna var de stora profitörerna.

När vi i våra dagar nöjer oss med national-staternas status quo förefaller det förstås folkrättsligt vidrigt. Men å andra sidan opponerar vi inte oss mot religions- och maktkrigen på Balkan som började år 1993 … ej heller mot Israels annekterande av randområden. Varför vi nog ej är så mycket klokare i dag.

Blodsmak ger mersmak

En annan orsak till att kriga och skaffa provinser växte till sig när man väl börjat kriga.. Det gällde att öka skatteunderlaget för att betala själva krigandet. Men även finansiera den växande stormaktens lyx och yttre status, samtidigt som man gav bort allt mer av inkomsterna. Detta nådde sin kulmen med Kristina. Hon var ett fyraårsbarn på Gustav Adolf arm när han tog avsked av Sverige och talade ovan nämnda ord in för Sveriges Riksdag. Naturligtvis har förmyndarregeringen ett stort ansvar för utvecklingen ...

Såsom ofta händer i mindre sammanhang, att andra generationen har svårt att förvalta ett arv de fått av föregående expanderande generation. Så blev även Kristina personligen ett offer för att bli född till arvtagare av en stormakt. Hon hade inga begrepp om de ekonomiska möjligheterna och proportionerna eller kunskap att befästa stormakten. ... inte så olikt den ekonomiska yran i Sverige och andra länder under 80-talet då alla blev fartblinda ... och om jag här skyller på Kristina vill jag ändock lägga in brasklappen att Kristina var lika mycket offer. Hela samtidens stormanaklass var medskyldiga, även om en och annan försökte bromsa. Stormännen ville egentligen gärna ha makten.

En får ställa munn etter massäcken

Sverige – Finlands sammanlagda statsbudget vid Kristinas tid uppgick till runt 700 000 rdr. Från provinserna flöt in 2 000 000 rdr, vilket ju säger en del om fördelen med anfallskrig. Av denna budget gjorde Kristina ensam av med Sveriges andel enbart för hennes hovstat. Utan att värdera det eventuella värdet av att under hennes tid räknades hennes hov till Europas finaste och gav landet en hög kreditvärdighet … men ska man leva på kredit är en annan fråga? Den behövdes sen mer för konsumtion än för investeringar i framtiden utveckling och befästning av positionerna. Vid ett tillfälle beräknade Axel Oxenstierna att det skulle kosta 1 000 000 att ställa en svensk armé för fot gevär ... och det hela blir ett skolexempel på hur man inte ska göra även inom vanlig företagsamhet.

Da en talar om trollet, ä dä i forsta

Vad värre var att hon likt forntidens "husfru som gav gyllne ringar åt kämparna" gav bort förläningar, vilket i sin tur försvagade statens skatteunderlag. Enbart till den närmaste hovkretsen förlänade hon för runt 560 000 rdr dvs. nästan ett års skatteinkomster. Sagt som en proportion och antydning om den totala bristen på sinne för proportioner eller om Sverige hade befolkning för dessa extravaganser ... och där sedan Karl XII sedermera fick den tvivelaktiga äran att ge dödsstöten åt en bankrutt ekonomi i stormakten Sverige.

Löneskillnader

Magnus Gabriel de la Gardie utmålas ofta som drottning Kristinas speciella gunstling. Men tidigare antyddes att släkten de la Gardie sedan länge var kungahusets speciella stöd. Exempelvis den för Dal aktuella Jakob Pontusson de la Gardie försträckte kronan med 140 000 rdr under åren 1615 – 24. Det motsvarar i storleksordningen runt ¼ årlig statsbudget vid den tiden. Jakob fick senare arrendet av bland andra Kexholms, Nöteborgs, Kegels län osv.

Därtill första tjing på köp av ett otal frälsefastigheter såsom exempelvis i Finland för 65 000 rdr 1624 – 52. För Dal aktuellt fick han köpa Läckö slott och fick Lidköping och en del härader i ränta. Läckö gick till Beata de la Gardie gift med fältherren Lennart "Blixten" Torstensson. När han tvingades avsäga sig jobbet på fältet fick han en krigsrådslön på 10 000 rdr om året. Efter hans död satt hans änka Beata på Läckö och räntan av Dal fram till reduktionen. Det var inte Magnus Gabriel som hade Läckö utan syster Beata.

Ur baletten "Lycksalighetens Ähre-Pracht" uppsatt av drottning Kristina. Detalj målning Borgå Lyseum.

Det är inte så märkligt att Magnus fick ett så stort inflytande eftersom han var gift med en kungadottor. Å andra sidan fanns det förstås fog för kritiken. Magnus kom upp i en fabulös årsinkomst av 250 000 rdr dvs. 10 000 normala bondlöner innan reduktionen 1681. I nutida silvervärde 3 miljoner men i penningvärde i miljardklassen.

För att hovet och dess olika tjänstemän skulle kunna leva ståndsmässigt låg deras löner skyhögt över böndernas inkomst. För bonde plus mora och barns inkomst på i snitt 50 rdr. En kammarherre tjänade 1500 rdr och överkammarherren 5000 rdr eller i klass med regementschefer. De stora inkomsterna var reserverade för högadeln. Hur skulle slott och herresäten ha kunnat byggas om inte de tagits ur folkets ryggar. Flärd kostar fläsk.

Den, som ska jäga andre,

får sprenga sjol

För Kristinas del kan vi notera att hovstaten på tio år från hennes artonde till tjugoåttonde år steg från 3 % till 28 % av statsbudgeten. Hennes musikanter gick på 40 000 rdr om året och hennes balett gick på 17 – 30 000 rdr per styck. Hon deltog själv som skådespelerska och vid ett tillfälle kostade en dräkt i silverlame’ 1000 rdr.

Under hennes tid steg den ospecificerade lyximporten på motsvarande sätt från runt 5 % till 21 % av den totala importen. Kristina försökte för all del likt många före och efter henne att 1644 förbjuda all för mycken lyx när hon som artonåring blev regent. Men hon och hennes eget hus kunne inte ens själva leva upp till det. Hennes far förordade en ständig matordning om 30 rättar varav 10 kötträtter och till sitt eget bröllop beställde han 360 hektoliter vin och runt 2000 hektoliter öl.

När katten är borta,

dansar råttorna på bordet

"Köpet" av Göteborg var i grunden en liten utgift jämfört med stormakten kostade att upprätthålla. Exempelvis att en svensk arme´ kostade 1 miljon riksdaler innan "det var för fot gevär".

När Kristina tillträdde 1644 stod hennes regim med en kombination av höga kostnader och minskning av skatteunderlaget. Det medförde att statsinkomsterna kunne ej föda en stående arme nödvändig för att hålla provinserna och hålla Sveriges egna gränser. Därför kom krigen 57 – 60 och 76 – 79 som ett brev på posten. Speciellt dansken med bundsförvanter höll hela tiden ett vakande öga att knipa till när Sverige var som svagast. Dansk intresse var att om inte utvidga landet, dock bevara och återta vad man förlorat. Det fick den unge Karl XII erfara. Svårt för en blå-gul att se röd-vitt och tvärtom.

Dä än´te godt å se hospen sin

barfota hvar mora

Slutet av seklet blev "räfsternas tid". Man tvingades reducera den för staten olönsamma adelns innehav av skatteunderlag och kostsamma privilegier. Vilket de själva knotande förstod, nämligen hellre ge lite än mista hela kakan. Den gamla adeln ställde sig bakom reduktionen eftersom de inte förlorade så mycket. Däremot miste de nyrika och gunstlingarna så att de fick återbörda eller sälja av. Inte ens dessa räfster gav tillräckligt. Under nedskärningarna konstateras att Sveriges arme´ och befästningar är naket och utan vapen efter 76 – 79 års krig.

Allmogen klarade sig lindrigast 1681 om man undantar Indelningsverkets indirekta skattebörda som växte under följande decennier. Men för folket hade skatteskruven dragits åt hela tiden tidigare under seklet.

Grundskatterna

Först ett exempel på en helgårds skatt:

JORDEBOKSRÄNTAN:

Penningar 1:24

6 lisp. (50 kg) smör 9:24

1 tunna malt 2.8

1 tunna havre 1:4

2 dagsverk :8

4 åbohästdagsverk 1:6:16

4 kungshästdagsverk :25:14 2/5

...............................................

SUMMA 17:4:6: 2/5

MANTALSRÄNTAN

Gärden 7:26:9 3/5

Byggningshjälpen 2:20

½ boskapspenning 1:-

½ skjutspenning 1:16

Dagsverkspenning 3:

...............................................

SUMMA 15:30:93/5

TOTALSUMMA 33:2:16

Exemplet är från 1692 och räknas för att vara en lite för hög ränta. Det är malt och havre, vilka ej normalt utgick för skattehemman medan man däremot betalade full boskaps- och skjutspenning.

Jordeboksräntan var en mycket gammal skatt och hänför sig antagligen till tiden då man började skattlägga hemman med smörskatt och fick betala för skattläggningen ... från Danmark vet vi om wapentak för att finansiera trelleborgar i slutet av 900-talet och Norge som i vissa landskap låg något före resten av Norden vet vi att där införde man en härdskatt dvs. per eldstad i början av 1000-talet.

Smörskatten var beräknad som en produktionsskatt liksom även säden och kunne omvandlas till andra betalningsmedel.

Hästdagsverken dvs. fogde och kungshästar avsåg att täcka kronans (och/eller den som fick räntan i lön ) transport av skattesmöret och kungens övriga transporter i landskapet m.m. En av de tidigaste skatterna.

Mantalsräntan av 1630 var det nya för seklet och kom att innehålla allt fler poster.

Björn stog i smija å var sme,

å vargen stog ute och klyfde ski.

Dä må man tro

Gärden var en landtågsgärd. Den tillkom 1611 för att finansiera ett fälttåg mot Polen. Det blev aldrig av, men staten fortsatte att ta ut den eller "Riksdagen beviljade" den fram till 1624. Den fortsatte sen som en "sekelgammal orättvisa" enligt bondeståndets besvär till riksdagarna.

Byggningshjälpen var en gammal skyldighet att bistå med byggandet av kronans slott och gårdar.

Boskapspenningen var avsedd som en rättvis förmögenhetsskatt och räknad per djur. Men omvandlades till en fast skatt. Det var för besvärligt att räkna djur.

Skjutsfärdspenningen infördes 1649. Man avskaffade alla bönders skyldighet att skjutsa och införde en permanent organisation med skjutshållare.

Dagsverkshjälpen var en avgift som kompenserade allmogens skyldighet att göra dagsverk på kungsgårdarna eller åt den räntan var förlänad.

Till ovan nämnda kom kronotiondet, varav 2/3 gick till kronan och resten till kyrkan. Kan uppskattas till 5 rdr för en helgård. Vi får då en total direkt skatt för en helgård på 38 riksdaler eller 9 rdr för medelbonden på ¼ mantal.

Till ovanstående må anmärkas att detta gäller för Dal. I de andra landskapen kunne före-komma smärre skillnader och helt olika benämningar på de olika skatterna. Om skattesystemets framväxt må sägas att det hållit på länge. För åtskilliga tusen år sedan hette sig att "drottningens tjänare var ute och tiggde läder, så att hon kunne få ett par skor" ... och det finns vist nån stjärna de kallar skomakarstjärnan. I Bohuslän finns en hällristning de kallar Skomakarn där det kanske är folkhumorn som spelar in.

Alltnog har de höga herrarna fått uppbåda hela sin finurlighet för att motivera höjningar av skattetrycket ... eller den gamla vanan att man öronmärkte skatterna för ett vist ändamål och ofta för viss tid. Men sen glömde man att avskaffa dem ... Här i Holm gick första hundskatten till ljus i kyrkan.

Andra pålagor

Handelspolitiken byggde sen gammalt på att den skulle begränsas till omgärdade städer. Då menas verkligen sen gammalt eller sen de allra första städerna byggdes ofta omgärdade av en ringmur och med en port där tullarna påpassligt nog satt … även detta ett arv från Sumer. Detta var städernas lagrum i Norden kallad birkerätt och heter så fortfarande i Danmark.

Tullen var ett sätt att finansiera städernas ekonomi. Staten var inte sen att under tillväxten av städer införa vad man kallade Lilla Tullen 1620. Den omfattade varor såsom råg, malt, humle, tjära, öl, smör, mjöl, hö och var 10 %. Den togs upp vid stadsporten eller vid omgärdade marknadsplatser. Likaså skulle man betala gränstull vid handeln med Uddevalla. För Wedboborna var det när man skulle till Halden där de viktigaste köpen var salt för smör och annan saltning. Därtill importerade viktualievaror och salt fisk ... Ibland kunne tullen få kostsamma effekter om man såsom i Vänersborg tvingades färdas genom staden med varor till Västergötland kunne man tvingas betala skatt vid genomfarten. Åmål var än värre.

År 1625 uppfann man en ny tull för att finansiera rustningarna och införde den s.k. Kvarntullen. Den var tio procent på all säd som förmaldes. Den var svår att kontrollera varför den omvandlades så småningom till mantalspengar eller koppskatt , så att varje person mellan 15–63 år betalade ¾ riksdaler.

Den blev en verklig långkörare som försvann från skattsedeln först 1938. Och därtill genomförde man då i slutet av seklet en ny kvarnskatt som lades på kvarnarna som byggdes vi varje kvarnström och främst för husbehov. Den gavs i lön åt häradsskrivaren. Han fick själv se till att driva in den.

I oti ska en troll dräpa

Rustningskostnaderna fick sin fasta form med indelningsverket efter 1681. De belöp sig till 4 – 6 rdr för en helgård och alltså utöver ovan nämnda inbakade gärder. Under seklet förekom ett antal extra utskrivningar och för Dal då även gränsförsvaret. Det var kanske tur att ofta kom dansken utanför jordbruksåret, så att man hade tid att kriga – å andra sidan hade man ochså förråd att mista.

Vägröjningsskyldigheten var arbete och kostnaden går inte att uppskatta. Den kunne slå så olika beroende på om man bodde vid de större vägarna såsom "Riks 45:an". Man fick vara med och bygga och bekosta en bro vid Köpmannebro exempelvis. Skogsborna fick sin bit och fick resa till den, för att bygga och hålla vedlike. Walbo hade sin i Huvudnässkogen mellan Röshult och Vänersborg.

Till detta kom lokala skatter och avgifter såsom häradspeng 1 rdr. Prästgårdsbyggnader och kyrka samt brandstod. Var mer tillfälliga kostnader. Så ock tingshus och dess kista, där dessa företag dock kunne dra ut på tiden kanske 20 – 30 år.

Beskattningen

De sammanlagda skatterna plus avgifter blev i storleksordningen 50 rdr för en helgård. Det var runt 17 rdr för ett normalt ¼ mantal, där skatten ej föll likformigt. Det finns inga inkomstuppgifter, men medelinkomsten kan uppskattas till runt 50 rdr och skatten blev då i storleksordning 25 – 30 %. Eftersom båda arbetade ska inkomsten förstås delas på två. Det är egentligen egalt att tilldela kvinnan lägre inkomst i ett bo. Skillnaden framträdde först i arvshänseende medan båda annars till vardags delade lika.

Vi har redan sett att drängens kontantlön var 6 rdr och pigans hälften 3 rdr plus kost och logi. Dessa betalade då 2 respektive 1 rdr i häradspeng dvs. skatten på kontantlönen var hög.

Dä går väl öfver,

sa han som spydde i sån

På Dal var jordeboksräntan oförändrad under hela seklet och betalades till runt 60 % i smör, till 25 % i dagsverken och resten i penningar eller naturaprodukter. Slätdal betalade i smör, medan man på Skogsdal kan notera upp till 17 olika produkter från ett hemman, såsom säd, malt, får, getter, kor, skinn, ägg, höns, hö, näver, gäddor, lärft m.m.

Kronobönderna betalade skatt på samma sätt som de självägande bönderna, men hade i regeln en extra tunna malt och en tunna korn eller havre som skatt eller arrende till kronan. Frälsebönderna betalade endast mantalspenningar till kronan, men betalade i stället arrende till frälseherren och man kan uppskatta det till ca. 30 %.

Här på Dal kallas de oftast åbor och torde i allmänhet ha brukat jorden som arrendatorer med självständigt bruk. De betalade arrendet med smör eller naturaprodukter och gjorde endast ett lite antal dagsverk för sätesgården. Detta gäller första generationen på frälse. Det växte aldrig upp större säterier av uppländsk typ med de senare riksbekanta statarna. Därför kan man generellt säga att på Dal aldrig funnits statare i egentlig mening

Höna ho högg å gjorde gagn,

Å katten drog råttera i vagn

Dä må man tro

Enligt "riksnormen" brukade ett säteri i allmänhet ta ut 90 dagsverken. I sällsynta fall upp till 110 dagsverk (i Uppland). I detta krigiska århundrade var det oftast bara krigsänkor på sätesgårdarna. Det var lättast för många av dem att arrendera ut ägorna åt åbor på ¼ gårdar eller småtorp och kräva betalt i omsättningsbara produkter.

Vid slutet av seklet efter indelningsreformen hade alla kronohemman på Dal gått åt till militärboställen och jordeboksräntan gick åt till lön åt de stamanställda.

Skattesmitare

Kunga- och feodalmakten framdrev under lock och pock en beskattning för att finansiera deras värv under tidens lopp. I viss mån som självutnämnda ledare och försvarare av större eller mindre landområden samt som ritualmästare och tingsdomare.

Man kan väl säga att dagens nyliberaler inte har kommit längre i bedömningen av vad som är statens roll. Det finns en annan egentligen mycket äldre strömning, nämligen att gemenskapen folklandet eller byalaget kollektivt ska skjuta samman till de gemensamma utgifterna. Så var det i bondelagrummet. För den enskilde bonden ute i det glesa Sverige var det svårt att se vart skattepengarna gick och vad nytta han hade.

Man kan jämföra mitten av 1600-talet med vår egen tid runt 1980–90 hur "herrarna" slösar med gemensamma medel vare sig det nu är i företag eller gemensam sektor. Ledare och direktörer tar ut ännu högre löner när det barkar åt helvete ... dvs. precis som på Kristinas tid och menig man tyckte förstås att "det blev för mö´"

Både Gustav Wasa och Gustav Adolf skrev till dalborna och var missnöjda med att många dalbor satt i brödrabo och undandrog sig skatt. Men å andra sidan ville man ej heller ha för små enheter, vilka då inte kunne betala skatt alls.

Nor 57 Taxering och kontroll räknar upp 16 1/8 torp och ett par nya kvartingar och en dels givna på livstid till gårdstjänare och frälsefolk.

Sun 78 På Löfås M. Posses 3 rå och rör fritagas åbor från utlagor emot att de är förpliktade arbeta på sätesgården vid påfordran

Sun 57 Beata de la Gardie om 3 åbor i Sundal, Valbo, Nordal som restar några år.

Beata på Läckö hade skatten av Dal under det mesta av seklet. Det var hennes uppbördsmän som höll koll på om man betalade skatt. Ändock är det förvånansvärt få man ser har haft svårt att betala skatt och har blivit vräka ... å andra sidan:

Man nackar inte den höna,

som värpar ägg med dubbla gulor

Det ordstävet är min egen "återvinning" på gammalt känt material

Under seklet uppmuntrade man nyodling genom att erbjuda 6 års skattefrihet. Skatte-poliserna hittade i olika omgångar ett hundra-tal nya hemman eller en ökning av hemantalet med 10 – 15 %. Exempelvis Erlandsrud, Mellerud blev skattlagt på 1650-talet, men hade varit känt som en röjning i hundra år dessförinnan. Och i början av seklet satt släkterna på en mängd ödegårdar och tomter. Dessa togs i anspråk som utgårdar eller sätergårdar i takt med folkökningen på 200 – 300 %, medan bruksenheterna ökade med bara 10 – 15 %.

Hardt emot hart, sa skam,

nä han bet i sten

Dalbönderna satt förstås hemma och räknade och dividerade hur de skulle komma lindrigt undan. De höll sig inom lämpliga enheter och lämplig skattestorlek. På Slätdal kunne det vara en helgård på 200 – 400 tunnland och där man då räknade att 25 – 30 personer eller tre storfamiljer fick bra utkomst. Under 1800-talet hade samma helgård eller bolby 82 personer med nästan samma odlingsteknik.

Småbönderna hade fram till skattepoliserna kom kunnat sitta i 60 år på torpet enligt landslagen. Därför blev de 6 årens skattefrihet en kraftig skärpning. Samtidigt fanns allt mindre bra jord kvar och svedjefinnarna var hänvisade till markerna såsom exempelvis "Finnen i Funnebo" på Liannefjället.

Nor 75 Jon Finne i Lunnebo åter bränt ekar.

… Ingeborg vill avhysa Påvel Finne som ej betalt allt arrende i Lunnebo och dessutom gjort skada på skogen.

Påvel blev aldrig avhyst men är den av få finner som nämns ett antal gånger när ont om pengar och när han skjutit björn ihop med en från Flatgärde. För övrigt fanns finner på 3 – 4 andra ställen och i Lunnebo flera stycken.

Under 30-åriga kriget sålde man en del kronohemman till vrakpris dvs. från 8 rdr och uppåt. Kostnaderna för försäljningen torde nätt och jämt ha täckt omkostnaderna. Men man fick förstås en nya skattskyldiga.

Ved 31 Priser på kronohemman som såldes:

Gunnestorp, Ärtemark 12 rdr

Hult, Töftedal 12 rdr

Tången en utäng; Ödsköld 28 rdr

Måselaggen, Ödsköld 12 rdr

Rönnhult, Ed 8 rdr

Sannerud Ed 36 rdr

Mossviken, Vårvik 48 rdr

Vårviks stom 72 rdr

..ällaren Ed 12 rdr

Muggedalen Ed 12 rdr

Man får väl säga att det var rätt så billigt för dessa skogstomter, men det var tidigt i seklet. Det blev mycket dyrare sen. Staten var som sagt mer intresserad av att efter frihetsåren få en skattebetalare. ... så här duger väl den om hönan

Bondeplågare och fogdepuke

Karl IX gick till historien känt som "Järnhertigen och Bondekungen". Han sägs att intet haft till övers för fogdar och ansåg att de ej fick vara kvar mer än 6 år. Traditionen vill hävda att han avrättade fogdar på löpande band, vilket det icke lär finnas bevis för ... och man bör kanske inte ta den "råa men hjärtliga" tonen så allvarligt. För Dal och Värmland som var hans pant en kort tid var han egentligen den ende som verkligen försökte förbättra handelsmöjligheterna.

Rubrikens uttryck är från Dal och användes som skällsord om obehagliga fogdar. Eftervärlden åtminstone i vår tid omhuldar alla tecken på armod och bondeplågeri. Det finns dock få belägg i domböckerna att det skulle ha funnits bondeplågare bortsett från ett par fall. Det ena handlar om "den första strejken"

Det andra fallet är en följetong i domböckerna under slutet av seklet och Krabbe blev bl.a. kallad "krabbeko och krabbetjuv". Han använde ett hänsynslöst språk och beskylldes för att ta mutor. Å andra sidan lyckades han inte så väl som fogde åt Martin Leijonsköld vars gårdar ibland stod utan brukare i åratal. Erik Krabbe kunne förstås inte övertala nån styv-nackad dalbo att bli bonde under Krabbe.

Hans far hade varit tjänare åt en bokhållare Jost Hansson. Erik blev sen gift med ende arvingen till Upperud och hans änka sålde sedermera gården till Paul Rokes som sen grundade bruket där. Båda hette Erik men Erik d.y. hade en bror Hans, som var trävaru-handlare i Vänersborg och de hade gemensamma affärer med trävaror över hela Dal. Det var Erik d. ä. som efter Erik Andersson, arrendatorn av Dal fick i uppdrag att spåra upp hemman att skattlägga. Båda har antagligen passat på att köpa undan åt sig själv eller annars utnyttja alla möjligheter att tjäna en hacka. ... mänskligt och inte alls något nytt. Enstaka köp finns dokumenterade

Magnus Gabriel De la Gardie med gemål prinsessan Maria Euphrosyne, Karl X Gustavs syster. Hon i guldlame´ och vitt. Han i Svart och guld

Lignell nämner Erik Krabbe, men tidpunkten är fel eftersom den inte stämmer med dombokens många omnämnanden om när Erik Krabbe levde. Därför måste han vara den äldre och dog senast -76. Den yngre Erik Krabbe beskyllt för att ha hjälpt en bonde att lura två systrar.

Ved 79 En son föregav för sina systrar att åttingen skulle vara crono för att slippa lösen till dem och lovad Erik Krabbe en oxe för att han skulle övertyga systrarna. Men när han ej fick oxen förde han det i jordboken som köpecrono.

Om misstänkt mygel och mutor se avsnitt "En nitisk präst" under Kyrka och socken … Det av Lignell citerade dokumenten om räfst och rättarting under Unionstiden 1396 – 97 rymmer precis samma sak att fogdarna passat på och köpt åt sig istället för åt kronan. Dock synes oegentligheterna bara ha gällt norra Dal. Därför kan antas att Slätdal var förlänat till nån som inte missbrukade sin makt.

Kronofogden eller kungens befallningsman hade inte mycket att göra med den egentliga skatten eller jordeboksräntan eftersom den var förlänad från 30-tal till reduktionen 1681. Beatas fogdar gjorde sig bemärkta enstaka gånger. Det var när de begärde tingets hjälp för indrivning och gällde vanligen för perioder av tre år.

Antalet skattevrak är lågt på Dal. Det kan ha handlat om att någon haft maximal otur med livet. Exempelvis en bonde som i självförsvar dräpte en man och dömdes till 80 rdr i mansbot. Bara några år senare finner man att hans gård är skattevrak.

Fogdarna var knappast några änglar och den krigiska tiden var hård. Samtidigt är ju människonaturen så olika och inte alla duger att ha en viss makt över andra ... det är universellt. Domböckerna andas en plikttrogenhet åtminstone i texterna. Samtidigt var allmänheten övervakare av fogdarna och på ting hölls en moralisk piska genom att anklaga fogdarna med besvär. De gick dock sällan igenom ... samma gäller ju i dag, där tjänstemän och herrar i staten aldrig gör fel, men hamnar fel … eller så är det fel på lagen … "det hade jag ingen aning om!"

Det ende undantaget var kanske inte fogdens fel när en bonde dräptes under ett stort kreatursdrev som krävde. 12 hjon att driva:

Sun 69 En ryttare från Restad, Västergötland i Beata De la Gardies drev om 100 kor och några får driven av 12 hjon, med tre förridare dvs. uppbördsmannen, ryttaren och rättaren. Ryttaren slog ihjäl bonden från Sörbyn som icke ville låta drevet gå via landsvägen 1 - 2 stenkast genom hans sädesgärde.

Tja, vem vill väl ha 100 kritter i en sädesåker.

 

Smitare av megaförmat

Ovanstående finns bild på Magnus Gabriel i sin finaste stass uppklädd för "fotografen". Hans årsinkomst lär vid något tillfälle uppgått till 250 000 rdr. Det var dyrt att leva ståndsmässigt. Av nån anledning talar man alltid om Magnus när det gäller Läckö trots att hans syster och mågen Lennart "Blixten" Torstensson residerade där och Beata tog räntan av Dal fram till reduktionen 1686.

Om man bara vill se det negativt levde Magnus och andra uppkomlingar på folket och lydländernas bekostnad. Egentligen var han inte direkt uppkomling heller. Hans far Pontus hade likt många högadliga varit en del av stormaktens byggare och finansiärer … mot god ränta förstås.

Elisabeth I av England på "Armadabilden" år 1588 efter att hennes "lätta kavalleri till sjös" hade dränkt halva armadan och öppnat vägen för engelskt världsherravälde. Hon har handen på jordgloben och tänker bolla med den. Vad vore England utan sina kvinnor? Armadan räddade hennes ekonomi.

Historiker av den royalistiska skolan vill gärna framhäva att Magnus satte Sverige på Kartan så som de som känner sig mindrevärdiga brukar uttrycka sig. Han utfärdade under Kristinas förmyndarregering ett plakat 1666 i vilket det blev förbjudet att förstöra fornminnen. Sverige lär vara först med det i världen. Alltid en tröst för de som vill vara bäst.

Landshövdingar, biskopar och präster beordrades att övervaka och samla fornminnena. Det blev något storsvenskt och världsgötiskt över detta i Tiden. Det förstärktes av den samtida Olaus Rudbeckius Atlantis som sätter världspelaren om icke i Uppland så dock bland de götiska som lär ha varit mest kända ute i stora världen.

Titeln på Atlantis är lång:

"Atland Eller Manhem Dedan Japhets Afkomme, De Förnämste Keyserlige Och Kunglige Slechter Ut Till Hela Verlden, Henne Att Styra, Utgångna Äro, Så Och Desse Efterföljande Folck Utogade, Nembligen Skyttar, Bordarn, Asar, Jetter, Gioter, Phryger, Trojaner, Amaizor, Traser, Lyber, Maurer, Tussar, Kaller, Kiempar, Kimrar, Saxer, Germen, Swear, Longobarder, Wandaler, Herular, Gepar, Tydskar, Anglar, Paiktar, Daner, Siökämpar Och Flera De Som I Werket Wisas Skola"

Vist var han påläst på klassikerna den gode Rudbeckius, men hade väl knappast hunnit smälta vad han läst. Namnen innebär kännedom om åtminstone Tacitus, Jordanes och Angelsaxiska krönikan. En a’n som räknar mig som kusin till orangutangen. Det är flintskallen och det fjuniga håret som påminner … och så dethär med att leva lite avskilt från de maktgalna.

Noterar att han fått med även folk från Dal, nembligen tussar från Tösse. Får antas att han då menar Soterus från Tösse som skickades ut i världen att upptäcka "götiska monumenta" och bringa hem en och annan dyrgrip.

Magnus gick till verket med frenesi och kan väl egentligen tituleras den svenska historie- förfalskningens fader. Synliga monumenta är att han överallt där tillfälle fanns lät göra gravstenar över t.o.m. en och annan sagohjälte. Falsariet avslöjas bl.a. av att man använde Tre Kronorvapnet om personer som levt långt före Magnus Eriksson blev kung över Norge, Skåne och Sverige och tog tre kronor i vapnet.

En annan pytteliten fråga är att svenska karteringens fader Bureus på sin första karta över Mälardalen har att Adelsö hör till Södermanland. Senare kartor är i mer uppsvensk anda och har ön i Uppland … "som det ska vara" för att göra svearna till urfäder till all världens släkten.

Det här med storvulenhet är helt oberoende av tid och rum. Det är mer en fråga om att när folk får makt finns det inga gränsar för vad man tror sig kunna uppnå. Allt ska underordnas att nå målet så även historiskrivningen. Den har varit ett propagandamedel sen sumerer och faraoners dagar.

Överklassen var de verkliga smitarna. Det var ingen som kontrollerade att de använde folkets pengar så att de kom även småfolk till del. Filosofiskt kan man säger att storvulenhet slutar när kassan är tom. Det var den långt före 1686 då reduktionen kom. Det blev brackorna och uppkomlingarna som förlorade mest … ungefär som efter 1980-talet.

Älvsborgs lösen

Man kan inte förbigå 1600-talshistorien utan att nämna Älvsborgs Lösen. Den höjde skattetrycket ett antal år. Det var i början av seklet och innebar en relativt större summa än de ordinära skatterna i avsnittet om skatter mot slutet av seklet. I synnerhet för de med låga inkomster. Tillsammans med 30-åriga kriget, fejderna och nödåren gjorde det att knappt ens hälften av århundradet var någorlunda normala år.

Här ska vi se hur stor del Dal fick betala av denna 1 miljon riksdaler för att få en fri hamn västerut. Enligt E. Ingers försökte Gustaf Adolf dela börderna efter förmåga mellan samhällsklasser och över hela landet. Han behövde reda pengar för att kunna betala i lödiga mynt. Och viljan till jämlikhet försvann vid prissättningen på det alternativa betalningssättet att betala i natura genom att produkterna värderas upp till 2 – 3 gånger sämre än gängse marknadspris. Baktanken var antagligen både att tvinga bönderna att själva söka köpare och att transportera produkterna till försäljning. Om inte, då tjänade kronan gott på att få köpa produkterna för halva priset.

Adeln betalade 32 rdr för varje ryttare han rustade – biskopen 40 rdr – prästen 16 rdr – kaplanen 2 rdr – hantverkare utan verkstad 4 rdr – bönder hela som halva 2 rdr – drängar 1 rdr och pigor ½ rdr ... allt enligt Ingers.

Men vid en genomgång av längderna för Dal finner jag att det här var lite annorlunda. Dal betalade gott och väl sin part av Lösenet. Dal var och är oftast ½ procent av Sverige, men betalade enligt längderna 60 398 rdr inklusive städerna Brätte och Nylöse, varvid avgick 900 rdr i lön till två uppbördsmän och 400 rdr till deras omkostnader.

Nordals sigill ... Inte har Olof yxa på detta sigill från början av 1500-talet. Observera biskopsmössan och tre kulor hör egentligen till St Nicolaus.

Uppbörden skedde först som bestämt var under 1614 – 19. Men man fick inte in allt varför man fick förlänga med ytterligare en period om 6 terminer 1621 – 23. Bördan fördelades så att allmogen i gemen betalade 6 rdr per person man som kvinna och adeln 48 per ryttare i dess tjänst. Slutredovisningen visar följande huvud titlar:

Ryttare, knektar och befäl

Av dessa var 265 knektar och de flesta betalade 12 rdr; förare och trumslagare 18 rdr samt ett lite fåtal 6 rdr – förmodligen de ogifta.

Övrigt befäl betalade sammanlagt 2430 rdr.

Adeln rustade omkring 120 ryttare. Präster och några få rusthåll stod för resterande 30 ryttare av det 150 man starka Wästgöta-Dalkompaniet från Dal.

Sammanlagt blev detta 10 430 rdr.

Oförmögna och husfattiga

Under denna titel ingick husfattiga krono- och frälsebönder, samt pigor, drängar och annat husfattigt folk. Därtill en undertitel som omfattade rå och rörhemman, präster, änklingar, änkor samt övriga. I rubriken förklaringar till dessa finner man bl.a. jungfru, utgammal, krympling, utfattig, tiggare eller andra ord, vilket visar att ingen skonades från denna pålaga.

I undertiteln betalade flertalet 12 rdr per hushåll och endast i enstaka fall är antecknat 9 eller 3 rdr per hushåll.

Totalt för denna 22 245 rdr

Skattebönderna

Denna kategori betalade 12 rdr per hushåll.

Totalt för denna 22 345 rdr m.a.o. 1862 hushåll eller 3724 personer.

 

Städer

Brätte stad betalade 300 rdr

Nylöse stad - " - 1074 rdr

Detta ger ungefär 25 hushåll i Brätte och runt 90 i Nylöse vid seklets början, medan Åmål och Vänersborg inte ens var påtänkta.

 Adeln

Dess andel är delvis inbakad i första huvudtiteln. Vissa av adelsmännen rustade upp till 11 ryttare, medan det mer normalt låg mellan 3 och 6 ryttare. Sammanlagt torde adelns andel vara

Totalt 12 000 rdr

Total summa för Dal 69 398 rdr

 Kommentarer

Enligt legenden lär Lennart "Blixten" Torstenssons bussar skämtat när de tågade in i Jylland 1643 "Nu ska vi se vart Älvsborgs Lösen tog vägen". De flesta hade varit barn när lösen krävdes och hade kanske påtagligt fått känna av det i hemmets ekonomi. Eller kanske det är ren skröna och krigspropaganda, så att "jutehatet" blev en realitet. Än värre sen när krigslyckan vände och en del hamnade i dansk fångenskap för lång tid eller dog i fångenskap.

Efter vad längderna visar betalade alla på Dal i rent silver och undgick värdeförlusten i att betala in natura. I tidigare kapitlen får man en uppfattning om allas ekonomi och kan se att det bör ha inneburit över 10 % högre skattebelastning för hushållen beroende på hur fort man betalade. I vanlig ordning drabbade det husfattiga värst.

Man kan ju ana att bönderna har knotat eftersom det för dem var svårt att inse nyttan av detta köp av hamn. Varför skulle man betala två gånger eftersom förgående generation 1574 redan betalat 150 000 rdr för samma sak? För Dal var Nylöse och det senare Göteborg så avlägset om man ville sälja eller köpa. Resan tog fram och tillbaka kanske tre veckor.

Senare visade det sig måhända att beslutet i sig var klokt och 1658 var ju saken slutligen fastställt. Handeln via Göteborg var vid seklet slut dock bara runt 10 % av den totala utrikeshandeln, men för hela Västsveriges handel var det förstås en tillgång.

Sparsamhet

När jag läste filmrullorna med längderna såg jag att vissa sidor låg dubbelvikt, så att man kunne läsa munkpränt. Det var gamla blad från katolska tiden och Gustav Wasas konfiskation av kyrkans inventarier och som tydligen närmare 100 år efter reformationen räckte till skrivpapper.

I vår mening var förstås Dal ett u-land jämfört med Stockholm - Åbo regionen när det gällde stadsliv och likaså jämfört med Bergslagen när det gällde industri. Sverige blev en av världens gryende industrinationer. Om silvret betalade medeltidens Peterspeng blev först koppar sen järn det som industriellt byggde landet.

Apropå silvret är det en tröst att veta att kanske en del av det har betalat hornen i pannan på Michelangelos Moses i Per i Vinkelkapellet. Om det nu var Leonardos sätt att tolka makten eller om det var som man säger en feltolkning av bibeln dvs. egentligen grekiska ordet för aura byttes mot ordet för horn ... tja, de må lämnas osagt, men vist hade Leonardo rätt.

.

Kung Eriks kolskiss av ryttare i rustning. Karl IX var sista kungen som hade rustning och han utmanade danska Kristian IV på tornering för att slita tvist, men fegisen vågade inte.

Sverige hade dåtida förutsättningarna för gruvdrift dvs. malm och skog så att det räckte. Redan i mitten av 1500-talet var järnets andel av exporten nära 30 %. Vid dess zenit runt år 1740 med 40 % andel av världsproduktionen av tackjärn tills vi nu antagligen ligger en bit under 1 %. Kopparn var ett mellanspel under tidigt 1600-tal med toppen 43,6 % av exporten 1613.

Man kan säga att Sverige producerade kriget dvs. man sålde kanonerna till Europa ... Man kan väl säga att vi fortsatte traditionen när vi i slutet av 1930-talet stod för leveransen av över hälften av det råjärn Tyskland gjorde av med – och fortsatte med leveranserna under hela kriget. Det var innan man uppfann producentansvaret ... få har insett att vi levererade ett aktiv bidrag till världskrigets döda.